Ytterligare Marianna Uutinen på Tchoupy: [1] och [2].

i hjärtat av Asien Pamir popplar som nonchalant lät sin gyllene snö falla svidande ögon rentvättade ljud Mindes detta andra uppvaknande eller snarare denna andra halvslummer i Delhi även den efter en sömnlös natt i flygplanet luften ljuden liksom rentvättade även där sällsamma läten av fåglar som man föreställde sig sällsamt ultramarinblå med långa krökta näbbar förmodligen omgivna av växtlighet jättelika blad jättelika blommor peppardoftande fjäderprydda träd giftiga frukter luftens sus gamarna som man påstår sköter renhållningen och som slukar både sopor och as det lär finnas eller har funnits ett torn i Bombay på vars topp man lade ut liken åt dessa dödgrävare

ur Claude Simon – “Jardin des Plantes”.

Utan ngn som helst efterforskning köpte jag Edward Rutherfurds “Paris” som visade sig istället vara världens största paljettmuffin med tre toppings, två strassband, en pudrad nuna och extra strössel (dvs jag mår illa). Jag har fört debatter i mitt huvud huruvida jag skall fortsätta läsa eller ej; pro: alltid lär jag mig något, men con: jag är konstant irriterad och förbannad – eländet började när en ung pojke, på ngn av romanens första sidor, i slutet av 1800-talet berättar att han och hans pappa brukar “play ball in the streets” – här föreställde jag mig Marcel Proust (vars namn SvD för övrigt lyckades stava fel i gårdagens artikel om Sara Danius) som barn, hur han på en trottoar i Paris kastar en boll fram och tillbaka med sin far, jag fick ont i huvudet och därefter blev det bara värre. På Facebook skrev jag att “Really, Rutherfurd might be Dan Brown’s cousin for all I know”.

– När jag dör kommer dom och vill göra en utställning, dom köper det här verket och även skisserna. “Varför vill ni avbilda en tom potatissäck?” frågar någon. “Vad vill ni egentligen säga med den?” Någon menar att det är en skarp allegori om samhället, om de ökade inkomstklyftorna. Och du svarar: “Nej, det är ingen säck, det är min fru som jag lyckades älska i mer än femtio år.” Sen går dom för att dricka kaffe. Dom äter ostkaka och undrar högljutt medan de äter: “Tänk att han älskade en kvinna som såg ut som en säck i över femtio år.” Och så är det någon som bjäbbar emot och säger: “Jag tror inte på att det är hans fru, när allt kommer omkring. Jag tror i alla fall att han vill avbilda samhällets omvandling från agrart till urbant. Han avbildar urbaniseringen, jag säger bara det. Själva brytningsperioden med alla dess smärtpunkter återger han genom att avbilda denna kvinna som ser ut som en säck.” Därför hade det varit bättre om du hade målat mig när jag ännu påminde lite om en kvinna, då hade du sluppit näsvisa feltolkningar.

Ur Riikka Pulkkinens “Sanningen”.

ii. Kvällen efter Anna-Karin Palm påbörjade jag ännu en Sthlmsroman, C.J.L. Almqvists “Smaragdbruden”. Den får mig att bildgoogla som aldrig förr och är, tack och lov, helt befriad från rykande tekoppar.

iii. Trots att jag inte läst klart “Smaragdbruden” påbörjade jag, eftersom jag drabbats av den stora Amerikalängtan, Jonathan Lethems “TheFortress of Solitude”. I mitt huvud ser den ut som en Spike Lee-film från 90-talet, och vad man än tycker om den associationen, så är romanen mycket bra.

iv. Jag försökte titta på “Newsroom” men blev extremt deprimerad av att den överlägsna kvinnan som klarar allt i hela världen bättre än ngn annan, plötsligt blir en blöt fläck på marken när den stora dumma mannen brölar fram några idiotier.

Jag inväntar härmed ett komplett exemplar.

Har f.ö. just (nyligen, äntligen) börjat läsa Oksanens “När duvorna försvann”. Dricker även ett glas crémant längs den tidiga kvällningens sol.

* Den x rörde det sig tydligen om Bokus. Slutsats alla internetboklådor skulle behöva vässa sin racer, pumpa sin udd.

Dock – skulle vara roligt läsa mer kritisk text samt annan vinkel än enkom ur just Eva Bonniers brev, att få se hennes tankar och gnissel utifrån, eller kanske t.o.m. något mer introspektivt och tvivlande, än det årliga uppstaplandet ur en kassabok. Klagar dock icke alltför högljutt ety har ännu halva texten oläst.

Jag tystnade av häpnad. Mindes sedan hur vresig jag varit veckan innan när jag på pin kiv läst en svensk deckare som dessutom aldrig tog slut.

¹ Margaret Atwoods “Mitt nyfikna jag. Texter 1970-2005″. Jag köper aldrig ett engelskspråkigt original på svenska, men det var bokreafinal och två inbundna tegelstenar för femtio spänn, jag tänker inte streta emot.

The bird sits on the hawthorn tree
But he dies also, presently.
Some lads get hung, and some get shot.
Woeful is this human lot.
          Woe! woe, etcetera. . . .

London is a woeful place,
Shropshire is much pleasanter.
Then let us smile a little space
Upon fond nature’s morbid grace.
          Oh, Woe, woe, woe, etcetera. . . .”

När jag ändå har er uppmärksamhet, vill jag passa på att än en gång slå ett slag för Atwoods “Mitt nyfikna jag. Texter 1970-2005″, har just läst hennes magnifika recension av Toni Morrisons “Beloved” och finner inte någon anledning för er att inte göra detsamma.

Vad ville du bli när du var liten?

Redan som barn hade jag viss försörjningsångest, jag begrep inte riktigt hur det skulle gå till, och redan som barn förstod jag hur lättuttråkad jag är och önskade mig därför ett nytt jobb för var dag, t.ex. måndag: rallyförare; tisdag: brandman; onsdag: kontorist; torsdag: djurälskare; fredag: fritt val.

Vad är du idag?

Ibland hoppfull, fortfarande frågande inför världens mysterier och har fortfarande mkt nära till uttråkningens sfär. Inser vikten av litterär, musicerad och konstinriktad överlevnadsterapi.

Vart vill du helst resa?

Det skiftar per minut, men lustan att resa har minskat drastiskt sedan flytten till Skånegården. Just idag lockar för all del en promenad i Rom, en badresa till Lökken, en cykelhelg i Berlin, en racerritt över stäppen utanför Ulan Bator och Aspelin & Aspelin på Ystads konstmuseum.

Var ser du dig själv om fem år?

Fortfarande på Skånegården, dock med fler djur, djupare landsortskunskap och en fördjupad insikt i livets märklighet.

Rött eller vitt?

Alltid champagne.

Sommar eller vinter?

Tycker om båda, även vår och höst. Kanske speciellt vår och höst. Och sommar och vinter, så länge varje säsong håller sig inom rimliga tidsgränser.

Skog eller hav?

Märkligt nog skog. Trodde mkt länge att jag var en havsmänniska men det har visat sig att jag älskar ihjäl skogen och alla träd, skogen och mossan, skogen och djuren, trädtopparna och månskenet. Skogen, helt enkelt. Att sitta under en tall eller uppklättrad i en ek.

Vad gör dig ledsen?

Krav på ständig vinst och expansion; människans ondska.

Vad är det bästa du vet?

Att känna hopp inför framtiden, att känna förnöjsamhet efter uträttat dåd.

—————————————————————-

Jag skickar inte vidare, men om du läser och har lust att härma, så ser jag fram emot att läsa.

ii. Jag förbeställer Oksanen, köper äntligen Mme Proust och Mme de Sévigné.

iii. Längtar läsa ytterligare Kadaré, Pamuk och Benjamin.

P.S. Att läsa Parrella får mig att tänka på Ernaux; Ernaux och Parrella målar vitt skilda känsloskikt i sina texter, men det är något under växthusglaset hos både Parrella och Ernaux som gror, revolterar och spränger sig ut på ett liknande sätt.

“But my heart is in London with its tough tender girls walking arm-in-arm in their raincoats, smiling with teeth crooked, pierced eyebrows and lips, imperfect dreamers and schemers, loud laughers, yearners with highlights in their hair.”