“Skulle vilja skriva en liten bok, en liten roman, fullkomligt objektiv, torr och skriven utan panik. En naturlig bok, anspråklös och sann som en hammare eller ett stycke tyg.”

Det visade sig att det bästa jag ev. läste under 2011, det läste jag under 2010: Aslı Erdoğans “Staden i den röda kappan”.

“Vinet är nästan svart med körsbärsrött skum. Utanför blir diset allt mjölkvitare, huset mitt emot syns nästan inte, snön faller blöt och smälter genast. Fattar inte att jag en gång var poet.”

x

*

Att sedan läsa “Han bara slog och slog” är att se i världen det rasande helvete, och varför inte, varför blunda, varför låtsas som om något annat än elden, glassplittret och slagträn. Överallt, ja överallt, flåsar våldets andedräkt av dödgrävare: över takåsar, under skärgårdsbryggor, genom stadsparken, längs med järnvägsspåren; bakom snabbköpshörnet, runt sjukhusknuten, över lördagssteken. Glöm för allt i världen inte det när ni uppfostrar era söner.

“Det gäller en kvinna som är anställd hos oss och som kommer hit alldeles blå runt ögonen”.

“In the days of her unfaded beauty she had preferred simple clothes and a single ring, but her taste had now shifted to gowns and jewellry that seemed inspired by the baroque façades of Bernini. Among them was a dinner gown of golden taffeta covered with ivory lace with which she wore several ornate rings and a necklace of pearls and topaz [---].”

PS. Till en läsningsbakgrund att ha “La Dolce Vita: The Dark Side of Rome in the 1950s” i sitt huvud gav än djupare en klang och fasett åt Mrs. Stones stackars dilemmor.

Ett tag tänker jag bl.a. att det är härligt hur Perec flyter det smidiga oljelagret över världens hjässor, hur står han utanför utan att veta egentligen alls varför t.ex. en romans huvudpersoner flyttar till en annan kontinent; har Sylvie blivit våldtagen eller missfostrad eller är det kanske något helt annat som har hänt, eller är det som Perec säger, att ingenting särskilt alls har hänt förutom den leda och tristess?

Jag är tacksam att “Tingen” har hänt, att Perec har hänt, att den poetiska inventeringsmetodens litteratur har hänt, och jag tackar den julgenerösa Ann-Sofie för “Tingen”.

“Från toppen av vattentornet såg de hela byggnaden som på alla fyra sidor omslöt den stenlagda gårdsplanen, med sina två portar i spetsbågsstil, hönsgården, svinstian, köksträdgården, fruktträdgården, platanallén som ledde ut till landsvägen, och runt omkring, i det oändliga, vetefältens breda gula strimmor, storskogarna, snårskogarna, betesmarkerna, vägarnas svarta, raka streck som då och då blixtrade till av framrusande bilar, popplarnas slingrande linje längs en knappt synlig bäckravin, som vid horisonten försvann in bland disiga kullar.”**

* “Tingen”, s. 69; ** “Tingen”, s.84.

Bonuslänk: Le Monde’s 100 Books of the Century.

Apropå.

*