Göran Rosenberg leder samtalet med Slavenka Drakulić, och jag inbillar mig att det blir extra sprakande tack vare att de känner, och till synes tycker bra om, varandra. “But Joooorahn!” utbrister då och då Drakulić medan smattrar hon leende photogenique efter photogenique över publiken och hela ens livsmening mynnar plötsligt ut i drömmen om Kulturtant Extraordinaire med diamantbrosch i form av katt eller dylikt formidabelt, man älskar hetare än vanligt kattdjuren längs Warszawas tak, papegojan över Titos axel, men speciellt älskar man byrackorna i Bukarest.

Samtalet börjar med just de vilda hundarna i Bukarest som springer ständigt genom mitt hjärtas oklippta gräs, för att röra sig uppför smutsiga bostadshustrappor i både Zagreb och Sofia, vidare ytterligare till hur sjuttonåringar i Bratislava år 2009 inte vet någongting alls om den kommunism, eller, skall vi kalla den socialism, som var. Det man mäktar sig allra starkast över under tiden talar Drakulić, är att man vill att hon skall sluta tala aldrig, man när en önskan att skicka ut henne till alla skolor och torg för att berätta hur stora delar av Europa såg ut för bara en liten stund sedan.

Iaf jag vill att skall hon berätta för alla och envar den teori om hur det forna Jugoslavien, som ju var en mkt light version av de mer hårt hållna öststaterna, så snabbt togs över av nationalister efter “kommunismens fall”. “Det beror på min generation, det var vårt fel,” säger Drakulić. “Det kan låta konstigt, men vi hade det för bra, vi brydde oss inte om några till synes vanvettiga nationalister i utkanten av vårt synfält, och sedan pang, helt plötsligt hade de tagit över och börjat kriga med varandra. Ingen av oss tänkte ens på att mobilisera motstånd.”

Vilket självklart får mig att vilja skicka Drakulić extra att tala till de av mina bekanta som finner min ilska mot Sverigedemokraterna och andra främlingsfientliga människor med makt, överdriven. Plötsligt en dag står de kanske där med majoriteten av röster därför att vi inte brydde oss om något så oförargligt som outbildade, rädda män med varsin mikrofon, blogg och en kommunfullmäktig i bakgrunden.

Five Dials Parisnummer.

“Munthe, Axel: Letters from a Mourning City. (Naples. Autumn, 1884). John Murray, London 1887. 1st English edition, hardbound publisher’s blue cloth with gilded title on spine, gilded upper edge, the others uncut, frontispiece with (loose) tissue guard, a minor dent in the spine in title, front inner hinge a bit cracked.”

Grånovembers mesta komfortbok utnämner jag härmed Axel Munthes “Boken om San Michele” (mitt exemplar tidigare ägt av Lis G. som klädde pärminsidan med uggledekorerat exlibris och fantastisk namnteckning julen 1952; det är inte en läsplatta, det är krämfeta blad kolorerade en berlinerhimmel om senvintern).

Till en början tedde sig historien alltför kitschigt pittoresk, Munthe målade som italienska keramikcitroner att hänga från plastyviga dekorationsträd; men småningom tog över grevinnornas Paris som inom mig smälter samman med vissa delar av Prousts Paris; Munthe skriver religionens vårdhistoria samt mina favorit-, eller iaf mest närstående helgon Franciskus och Klara (som jag dessutom nyligen snuddat i Ebbe Sadolins “Från Florens till Rom” ur vilken jag f.ö. rekommenderar H.C. Andersens skildring av samma resa anno 1840).

Fortsättning må följa.

Ekelund, Gunnar: “Stockholm i svart och vitt: 100 fotografier från vårt 50-tal”, Trafik-Nostalgiska Förlaget 2005

Portraiture of the Artists – Shakespeare and Co. gets a facelift.

Philip Zandén i “Berlin” på Stadsteatern: fabulös! Som staden själv hela tiden runt i en periferi eller environg, i ett sökande efter kärna, centrum, meningen med staden, meningen med jamen jag älskar ju Berlin… under tiden görs narr av klubblivet eller försöker man åtminstone förstå konsten och vad betyder det att vi till synes älskar det så mycket.

Absolut fängslande med andra ord, med ständigt en bok i handen; tyvärr även några av dårskap eller droger besatta kvinnor i publiken som hickandes av skratt tog sig igenom en världs historia av folkmord och förföljelse, jag säger det var helt ofattbart, mitt allvar exploderade i takt med deras ointelligenta guppande där ute i mörkret. Men “Berlin”, åh ack, Zandén, åh ack Neukölln!

Det är viktigt att jag inte glömmer projekt läsa-åtminstone-endel-Proust-på-franska; apropå tidigare På spaning-citat:

“Car bien des années ont passé depuis Combray, où, dans nos retours les plus tardifs, c’était les reflets rouges du couchant que je voyais sur le vitrage de ma fenêtre. C’est un autre genre de vie qu’on mène à Tansonville, chez Mme de Saint-Loup, un autre genre de plaisir que je trouve à ne sortir qu’à la nuit, à suivre au clair de lune ces chemins où je jouais jadis au soleil; et la chambre où je me serai endormi au lieu de m’habiller pour le dîner, de loin je l’aperçois, quand nous rentrons, traversée par les feux de la lampe, seul phare dans la nuit.”

[x]

Bonuslänk: Germaine Greer – Why do people gush over Proust? I’d rather visit a demented relative (“But it* is damnable in its fake heterosexual voyeurism, and its disparaging and dishonest account of homosexuality.”)

* På spaning-sviten

Läs mer hos Maitresse.

“Många år har förflutit sedan tiden i Combray, då vi aldrig kom så sent hem att jag inte såg aftonrodnaden avspegla sig i mina fönsterrutor. Hos Madame de Saint-Loup på Tansonville för man ett helt annat liv, och mina egna glädjeämnen har också förändrats, ty nu vill jag inte längre gå ut annat än efter mörkrets inbrott; det är i månens ljus jag följer de vägar på vilka jag förr lekte i solskenet, och lampan i det rum där jag skall somna istället för att klä om mig till middagen lyser emot mig på hemvägen som en enslig fyrbåk i mörkret.”

“Swanns värld” s. 12, inbunden utgåva 1964

* Maurice Barrès till Jacques Emile Blanche, 1912.

1. Jag förstår inte själv hur jag, när jag pratar om att skapa londonlängtan, glömde Hanif Kureishi. Hur är det ens möjligt?

Tydligen.

2. Hur Kureishi skriver känsolivet tilltalar mig, även om “The Black Album” (1995) inte lika extra mycket på denna punkt som t.ex. “Intimacy” (1998) eller “Love in a Blue Time” (1997).

3. “The Black Album” nystar ung mans identitetskris i stil med: Prince eller Allah? Den västerländska romanen eller immigranters bittra verklighet på council estates? Nittiotalets acidklubbar eller moskéns lugn? Följer långa diskussioner om litteraturens vara eller icke vara, naturligtvis även om brännandet eller inte av “Satansverserna”, om den unge mannens skrivande och om hans drömmar som clashar hårt med de unga islamisternas mer konservativa agenda.

4. Det måste ha varit ungefär så här Joseph O’Neill egentligen ville “Netherland”?

“Léon Daudet took me for a carriage-drive in the forest after dinner until a quarter past midnight, so I haven’t been too depressed (except from 5 to 7)”.

Det är en fröjd att läsa Prousts brev till sin mor; höstpromenader i Bois de Boulogne, ändlösa beskrivningar av Prousts hälsotillstånd och drogintag, skrivandet av “Jean Santeuil” samt den förra bokägarinnans marginalanteckningar, som för övrigt verkar vara sådana info-bits som t.ex. en professor förklarar under klassgenomgång för sina studenter, i blyerts, ofta på franska. Men varför på franska när hon är amerikanska och boken på engelska?

Jag minns, när jag läste fransk litteratur på Uni. i USA, chocken när flera av mina klasskamrater första dagen ur sina väskor tog upp engelska översättningar av kurslitteraturen — ?

“…as I’d hardly slept the night before either and consequently had a fit of nervous laughing in front of the Princesse de Brancovian, which annoyed me extremely, I took a little trional this morning, to avoid having to fumigate so often. This was followed by a refreshing sleep and did me a great deal of good, which doesn’t always happen. Need I tell you that this was exceptional, and that ‘we have no thought of falling back on drugs’. Besides as you know it’s 12 days since I last took any.”

Hur vi älskar Europa! Hur vi älskar hennes skitiga industristäder, bortglömda bondbyar och hennes sönderrostade satellitstäder; hur vi trots uppflammande diktaturer och utbrett etniskt hat ändock älskar kontinenten, vi står knädjupt med våra vimplar och skålar hennes städer, hennes hamnar, hennes bergskedjor.

Betänk Slavenka Drakulićs “Café Europa”; en episodkarta klottrad punktvis mellan Zagreb, Bukarest, Sofia och Tirana.

Drakulić berättar vardagshändelser efter murens fall, hon tecknar tidigare historier från diktatorns vindrivna fält i Rumänien, hon skriver vinjetter över den nya kroatiska framtiden vars vässade blick aldrig viker från väst. Berättelserna fångar och fascinerar, språket är rent och snyggt, handlingen klar och koncis; man önskar kunde all världshistoria presenteras ungefär på det här sättet (med humanism, intelligens och empati).

Texterna i “Café Europa” är skrivna mellan 1992 och 1996, man önskar skulle Drakulić uppdatera ytterligare historietexter från 1997 till dags datum, ety det här är Europa, det här är vår historia, det här är våra liv; berätta för oss om dem.

Fahr-Becker, Gabriele: “Jugend”, Konemann 1999

Naturligtvis är en texts sammanhang basal för läsarens försök till förståelse av densamme (jag säger försök, därför att jag tror att åtminstone skönlitterära texter sällan till fullo kan, eller ens är menade att förstås); men ack så mycket torftigare ens uppfattning av världen och dess möjligheter blir, om man inte även applicerar på varje sammanhang linser av olika medvetanden och erfarenheter, det är ju just detta som berikar och som gör varje läsning av en text unik. Att inte tillåta sig detta, är att lämna litteraturen statisk, ruttnande och för död.

Musikerhavet en sönderblåst novemberkväll är precis så blekt som det låter: magra armar vässandes över stråkar och utstickande nyckelben att fresta en hel pluton. Dessa eviga violiner får Mendelssohn att låta baltisk träkåk i fem grå nyanser; musikerhavet kastar sig sedan in i transylvanska danser till drömmarnas Sofia, till Siciliens rika frukter — armar lyser fortfarande confit som blåslagna kanske i Warszawas tunnelbanesystem. Haydns “Il distratto” är så mkt komik man klarar av; överlag kändes det lite märkligt, ändock behagligt men kanske även på gränsen till crazy light, att lyssna detta hav utan dirigent; en fotsula med stickor både i häl och två tår. Jag tror ni kan lyssna till det hela ett tag framöver här.

Mendelssohn: Stråksymfoni nr 10
Veress: Fyra transylvanska danser
Haydn: Symfoni nr 60, ”Il distratto”

I brasilianska lägenheter lyser stjärnorna gula en varg, över Indiska Oceanen hänger de gulvita heta eller skäckiga jaktblickar nedför lavindrabbade bergssluttningar. Genom Alaska lyser stjärnor ögonvita bländar Anchorage måhända en dolk — saker man föreställer hellre än massiv betong och rabiesridna rävar, de uttorkade kvällarna. Ständigt över världen detta blanka, söta mörker av simpel förruttnelse och fräschör, brusande trädgrenar mousserande genom medvetandet, ett vattenfall genom Tanzania dånar så att röster sällan hörs, än mindre faunans dramer. Nairobi bländande, San Francisco sig vridandes i obotliga sjukdomar, en kedja spetälska nedför ryggraden. Se Atlanten en decembernatt mot vilkets mörker tecknas kropparna vita (hajfenor, människor, vintermånader).