“Din kontinent blir för dig några geografiska omloppsbanor, elastiska och gulfärgade.”

Det var minst tusen år sedan jag läste prosa på internet, men så här ett knappt år efter dess publicering –kolla Azam Bahramis Allt hade sjunkit in i mörkret.

Kanske skulle man hellre betrakta ett EEG över Blachman och Sonnergaards tankeaktivitet.

Apropå hur jävla banal och dum mänskligheten kan vara (tydligen gränslöst).

Ack världen – du förtär dig själv.

För konstens skull, inte litteraturens, läser jag “Sigrid & Isaac” och Sveriges historia av antisemitism blommar vidare, mer hänsynslöst än någonsin sjuttiotalets tapeter; jag tänker att vi anno 2013 iaf har kommit lite längre vad gäller basal moral och medmänsklighet, även om – inte på långa vägar så långt som skulle man önska – läs Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask.

Glans & briljans.

Verklighetsmanifest: eftersom språk är vad som skapar människans sammanhang och samhälle, inte bara måste vi få, utan bör vi, ställa mycket höga krav på det.

“Det är sant.”

Läs, bara läs: “Försvar för Akademien”.

En liten stad av antikvariat behöver sannerligen REKLAM.

Det tog mig 2,5 år i Skåne innan jag hörde talas om Borrby Bokby: en liten stad! På Österlen! Full av antikvariat! Och Murbräckan! Vilken julafton! Vill inte samma tråkighet skall drabba er, alltså HÄR.

“I knew from the first time I saw the title of this book that I was going to have to consume it”.*

Mitt bästa tipsställe gällande nutida amerikansk litteratur, är The Los Angeles Review of Books – senast allra nyss t.ex. recensionen av Stephen Graham Jones “Growing Up Dead in Texas”: visar sig “GUDiTx” en roman (nåväl en memoar) sprungen ur sanna livet, ur bomullsodlingen, ur vassa stenarna, ur jordbruksmaskiner, ur solblekta ölburkar, ur knutna nävar och laddade skjutvapen, ur dammande korsningar utan horisont, ur det faktiskt fulaste en mänsklighet står att bringa.

Ur det livet överlever man, en, endel.

Ur det livet överlever man, en, endel: är den konklusion som förklarar slutligen för mig Graham Jones språk vilket jag till en början fann undanglidande, olidligt, slapphänt; senare, efteråt, förstår jag att vald syntax är den enda möjliga, ev. en pokal för överlevnad.

*

O/T hundtips.

Maddie the Coonhound.

Fredagsnöje.

Public Speaking: Fran Lebowitz.

Boktips: “The Fran Lebowitz Reader”.

Note to self.

• Carl-Michael Edenborgs “Mitt grymma öde” (via Kastners Glad och köttig barockopera)
• Const Literary (P)review (via On Words Art)

Därför att Tour Baltique 2008* var en av mina bästa resor någonsin.

Piotr Florczyk om Andrzej Stasiuks “On the Road to Babadag: Travels in the Other Europe”.

[*]

“Glissant erbjuder en svindlande känsla av oändliga förbindelser och möjligheter, där nya världar skapas och gamla återskapas i relationens tecken.”

Cecilia Sjöholm om Édouard Glissant.

Tchoupitoulas, the movie:

Teasers.

LÄNKTIPS.

Genusfotografen.

“What the author and some of her interviewees share with many Americans is a limited understanding about how integral rape and sexual coercion were to the enslavement of black women and girls.”

“Swarns’s description of her interviews with Mrs. Obama’s black and white kin through her great-great-great grandmother, an enslaved girl named Melvinia, reveal a segregated knowledge of their familial ties to the institution. The white relatives did not know their ancestors were slaveholders but the black relatives knew well their families’ ties to slavery.”

Ur paddelstråk rinner lera längs ett skrov mot ett hav.

“Lost in the vision of the sky, my body began to spread out like a drop of oil on water. My skin stretched to the horizon and, in the cold wind coming in through the broken window, it began to bristle with buildings, houses, trees, cars, pedestrians; railway tracks ran over me in long scars, grids of streets and motorways cut through the rubble; it exhaled exhaust fumes and exuded the sweat of millions through the cement, screamed with horns and sirens and televisions and refrigerators, and screeching buildings under construction, one after another on my chest, till I could no longer breathe, compressing the air in the underground tunnels and the currents of the sewers and piped rivers. The city’s thick carapace of tarmac and cement had protected me, and I’d thought that beneath that crust, the edges of the wound would have joined, but instead they’d only separated even further and the pain had never stopped flowing through the strait. Ten years I’d slept under the uncertain shelter of the city of pain and now I awoke naked under the lone brightness of stars. The farce was over. At that moment a giant hand descended from the sky and lifting up one corner, like someone getting ready to pull off a plaster, it tore off the skin of the city to reveal the desolate heath beneath: the windswept pastures, the streams of stone, the rocks and mud and bogs of the Islands.”

Carlos Gamerro – “The Islands”

Bildlänk: Falklandsöarna/Malvinerna.

“As a cook and domestic servant at Louisiana’s Melrose Plantation, she painted on hundreds of objects available around her—glass snuff bottles, discarded roofing shingles, ironing boards—as well as on canvas.”

Clementine Hunter.

Poeterna! Poeterna! Poeterna ligger över i Pisa.

Elizabeth Alexander, Stravinsky in L.A.:

In white pleated trousers, peering through green
sunshades, looking for the way the sun is red
noise, how locusts hiss to replicate the sun.
What is the visual equivalent
of syncopation? Rows of seared palms wrinkle
in the heat waves through green glass. Sprinklers
tick, tick, tick. The Watts Towers aim to split
the sky into chroma, spires tiled with rubble
nothing less than aspiration. I’ve left
minarets for sun and syncopation,
sixty-seven shades of green which I have
counted, beginning: palm leaves, front and back,
luncheon pickle, bottle glass, etcetera.
One day I will comprehend the different
grades of red. On that day I will comprehend
these people, rhythms, jazz, Simon Rodia,
Watts, Los Angeles, aspiration.

“Stjärnor är spetsar i underbara trianglar!”

Är jag inte den enda som regelbundet återkommande tänker att NU! är tidpunkten då jag läser “Walden”; efter Camillas inlägg tog jag således min sladdriga pocket för att en gång för alla läsa första delen, Hushållning.

“De flesta lyxvaror, och många av livets så kallade bekvämligheter, är inte bara överflödiga, de är också ett direkt hinder för mänsklighetens upphöjande.”

Jag lyckades inte helt igenom hundra procent, dock säkerligen följer fortsättningen, för mig, nu.

 

 

Därför att nästan mer än ngt annat vill jag sprida ur litteraturen Percival Everett:

“Over the course of more than 20 books, Percival Everett has produced as rich a body of fiction as just about any contemporary American writer, but mainstream literary recognition has proved elusive. As an African-American writer deeply interested in the American West, and one with an experimentalist bent, he’s certainly no marketer’s dream. His books range so freely — from satire to absurdism, from realism to metafiction — that it’s difficult to get a fix on him. Then again, the same might be said of Cervantes, Sterne, or Twain.”

(Mer Everett på Tchoupitoulas.)

“Franzen perpetuates the typically patriarchal standard of ranking a woman’s beauty before discussing her merits, whether she is an intellectual, artist, politician, activist, or musician.”

“NOT PRETTY: Edith Wharton was born 150 years ago. Jonathan Franzen’s piece on the occasion in the New Yorker got VICTORIA PATTERSON mad.“

“Don’t worry,” they whisper. “It’s funny, if you can stand it.”

Att läsa Thomas Bernhard.

“Young and unaware of the South having Range Rovers, Donna Karan heels, and the lullaby-rubber of navy blue Bimmers, I visited William Faulkner’s hometown for the first time, ate barbecue and frozen yogurt and toured the oaky streets of Oxford, Mississippi, by taxi.”

Läs M. M. Lockers serie “It’s All Greek To Me: A Column On Sororities In The South”.

Önskas trevlig helg genom den upplyftande tubsekvens. Just watch it.

HÄR.

“Don’t make me itemize the sorrows that are besetting me. Sick girlfriend, creditors, pharmacies, doctors, I myself am still going to the clinic twice a week on account of my eyes, I avoid people, have destroyed six completed chapters, they were rotten, now I’m rewriting them.”

My Novel is Going Nowhere: Dispatches from a Literary Classic in Progress.