Raderna som fick mig att börja läsa romanen som givits namn efter världens vackraste park.

i hjärtat av Asien Pamir popplar som nonchalant lät sin gyllene snö falla svidande ögon rentvättade ljud Mindes detta andra uppvaknande eller snarare denna andra halvslummer i Delhi även den efter en sömnlös natt i flygplanet luften ljuden liksom rentvättade även där sällsamma läten av fåglar som man föreställde sig sällsamt ultramarinblå med långa krökta näbbar förmodligen omgivna av växtlighet jättelika blad jättelika blommor peppardoftande fjäderprydda träd giftiga frukter luftens sus gamarna som man påstår sköter renhållningen och som slukar både sopor och as det lär finnas eller har funnits ett torn i Bombay på vars topp man lade ut liken åt dessa dödgrävare

ur Claude Simon – “Jardin des Plantes”.

Senare googlade jag naturligtvis Rutherfurd.

Jag ville så gärna läsa en fet stadsbiografi, men som vanligt verkar jag ha för höga krav: lyrisk prosa, exceptionell forskning samt en åtminstone halv-fängslande historia.

Utan ngn som helst efterforskning köpte jag Edward Rutherfurds “Paris” som visade sig istället vara världens största paljettmuffin med tre toppings, två strassband, en pudrad nuna och extra strössel (dvs jag mår illa). Jag har fört debatter i mitt huvud huruvida jag skall fortsätta läsa eller ej; pro: alltid lär jag mig något, men con: jag är konstant irriterad och förbannad – eländet började när en ung pojke, på ngn av romanens första sidor, i slutet av 1800-talet berättar att han och hans pappa brukar “play ball in the streets” – här föreställde jag mig Marcel Proust (vars namn SvD för övrigt lyckades stava fel i gårdagens artikel om Sara Danius) som barn, hur han på en trottoar i Paris kastar en boll fram och tillbaka med sin far, jag fick ont i huvudet och därefter blev det bara värre. På Facebook skrev jag att “Really, Rutherfurd might be Dan Brown’s cousin for all I know”.

12741.

– När jag dör kommer dom och vill göra en utställning, dom köper det här verket och även skisserna. “Varför vill ni avbilda en tom potatissäck?” frågar någon. “Vad vill ni egentligen säga med den?” Någon menar att det är en skarp allegori om samhället, om de ökade inkomstklyftorna. Och du svarar: “Nej, det är ingen säck, det är min fru som jag lyckades älska i mer än femtio år.” Sen går dom för att dricka kaffe. Dom äter ostkaka och undrar högljutt medan de äter: “Tänk att han älskade en kvinna som såg ut som en säck i över femtio år.” Och så är det någon som bjäbbar emot och säger: “Jag tror inte på att det är hans fru, när allt kommer omkring. Jag tror i alla fall att han vill avbilda samhällets omvandling från agrart till urbant. Han avbildar urbaniseringen, jag säger bara det. Själva brytningsperioden med alla dess smärtpunkter återger han genom att avbilda denna kvinna som ser ut som en säck.” Därför hade det varit bättre om du hade målat mig när jag ännu påminde lite om en kvinna, då hade du sluppit näsvisa feltolkningar.

Ur Riikka Pulkkinens “Sanningen”.

Far man droska genom London.

Somliga morgnar just så deliciösa som kan beskriva rättvist varken ord eller bild; en dylik morgon under vårens spröda ljus och svepande björkar läste jag Christina Rossettis “Commonplace”, och njutningen av detta, njutningen av den totala avsaknaden av hysteri och teknologi, istället en förskjutning i tid och rum, en solvarm sten och dränkande stormvåg. Hur uppfriskande!

Ett uppradande ur den senaste tiden.

i. Jag läste Anna-Karin Palms “Snöängel” och sade på Instagram att det är inte min typ av roman, men att jag inte tänker låta en Sthlmsroman gå oläst. Jag lämnar dag in och dag ut majoriteten av Sthlmsromaner olästa och vet inte varför det var så viktigt att läsa just “Snöängel”. “Snöängel” är inte bara en obekväm titel, utan även en babblande roman full av rykande tekoppar. Ett tag tänkte jag att historien skulle kunna räddas medelst ett avskalat språk, men i slutet av romanen förstod jag att inte ens det skulle vara möjligt.

ii. Kvällen efter Anna-Karin Palm påbörjade jag ännu en Sthlmsroman, C.J.L. Almqvists “Smaragdbruden”. Den får mig att bildgoogla som aldrig förr och är, tack och lov, helt befriad från rykande tekoppar.

iii. Trots att jag inte läst klart “Smaragdbruden” påbörjade jag, eftersom jag drabbats av den stora Amerikalängtan, Jonathan Lethems “TheFortress of Solitude”. I mitt huvud ser den ut som en Spike Lee-film från 90-talet, och vad man än tycker om den associationen, så är romanen mycket bra.

iv. Jag försökte titta på “Newsroom” men blev extremt deprimerad av att den överlägsna kvinnan som klarar allt i hela världen bättre än ngn annan, plötsligt blir en blöt fläck på marken när den stora dumma mannen brölar fram några idiotier.

Kan inte släppa tanken på min barndomskompis mormor som satt med långa flätor i kökets utdragssoffa.

Läste härom natten hjärtknipande “Minnesgömmor. Berättelser om föremål gömda i jorden i Estland under andra världskriget”. Alltså Baltikum den vackraste av världar med den ondaste av historier, så tacksam att Mats Burström sammanställt detta. Jag behövde bli påmind om den akademiska världen och jag behövde bli påmind om min löfte till mig själv att Estland, jag vill åka tillbaka och gräva djupare, känna med handen de grå trähusens fasader.

Är det finska ljuset bland det vackraste jag läst.

Efter tips från Instagram (vi talade om Oksanen) började jag läsa Riikka Pulkkinens “Sanningen” (efter att jag förfasat mig över omslaget, faktiskt, det är som om förlaget inte vill att romanen skall sälja) och jag tyckte om den, jag läste och läste Pulkkinen och pang, på sidan 161 tog plötsligt en brittisk deckare vid.

Jag inväntar härmed ett komplett exemplar.

“Han kunde sedemera aldrig se ett buskage med dessa koketta och fromma blomster utan att känna ‘en stämning av längesedan förflutna majandakter, av söndagseftermiddagar, av förgäten tro och förgätna villfarelser…’”

For till biblioteket på andra våningen, hittade en liten Proustpärla (Maurois “På spaning efter Marcel Proust”), satt och läste i en bil under tiden jag väntade bortom vinden och havet och jag tänkte att det var märkligt att jag inte tidigare lagt märke till denna lilla blekröda volym, var det kanske så att jag blivit erbjuden att köpa den, men av någon märklig anledning tackat nej? Jag tänkte även att är där någon som inte orkar läsa Proust, kan ju denna någon isf läsa åtminstone Lagercrantz och Maurois, varpå jag åkte hem och tittade i mitt rödmålade Proustkabinett där jag visst hittade – mitt eget exemplar av den lilla vinröda volymen “På spaning efter Marcel Proust”.

Den icke-litterära suktan består av:

Mosskultur & gris.

Har f.ö. just (nyligen, äntligen) börjat läsa Oksanens “När duvorna försvann”. Dricker även ett glas crémant längs den tidiga kvällningens sol.

Saxat utbox.

“Jag måste komma ihåg att aldrig mer förhandsbeställa böcker från Adlibris, de kommer alltid långt efter att boken i fråga börjat säljas i butik. Denna x Oksanen, tidigare bl.a. Cărtărescu.”*

* Den x rörde det sig tydligen om Bokus. Slutsats alla internetboklådor skulle behöva vässa sin racer, pumpa sin udd.

Snart drar man måhända det blå bordet till ett söderläge mellan husgavel och plommonträd.

Hej, läser konstnärsbiografi, älskar en konstnärsbiografi om måleri, kvinna, Paris, sent 1800-tal, Sthlm; syftar alltså Görel Cavalli-Björkmans bio om Eva Bonnier. Tycker trevligt läsa ngt mer nyanserat om t.ex. Carl Larsson än vad erbjöd Delerm eller Rydin, samt ngt mer broderande om just Eva Bonnier, än vad gav t.ex. Gedins lilla hyllningsskrift av Nedre Manilla. (Vågar knappt upprepa mig så till den grad, men: alltså livet.)

Dock – skulle vara roligt läsa mer kritisk text samt annan vinkel än enkom ur just Eva Bonniers brev, att få se hennes tankar och gnissel utifrån, eller kanske t.o.m. något mer introspektivt och tvivlande, än det årliga uppstaplandet ur en kassabok. Klagar dock icke alltför högljutt ety har ännu halva texten oläst.

En kort dialog som tydligen sig upprepar varje kväll

– Jag är verkligen jätteglad att jag köpte den här¹.
– Ja du brukar säga det.
– Men jag är verkligen JÄTTEGLAD. Hon är JÄTTEBRA.
– Jag är också JÄTTEGLAD. Du är mycket trevligare när du läser något du tycker är JÄTTEBRA.

Jag tystnade av häpnad. Mindes sedan hur vresig jag varit veckan innan när jag på pin kiv läst en svensk deckare som dessutom aldrig tog slut.

¹ Margaret Atwoods “Mitt nyfikna jag. Texter 1970-2005″. Jag köper aldrig ett engelskspråkigt original på svenska, men det var bokreafinal och två inbundna tegelstenar för femtio spänn, jag tänker inte streta emot.

Dagens Poundpoesi: Mr. Housman’s Message.

“O woe, woe,
People are born and die,
We also shall be dead pretty soon
Therefore let us act as if we were
          dead already.

The bird sits on the hawthorn tree
But he dies also, presently.
Some lads get hung, and some get shot.
Woeful is this human lot.
          Woe! woe, etcetera. . . .

London is a woeful place,
Shropshire is much pleasanter.
Then let us smile a little space
Upon fond nature’s morbid grace.
          Oh, Woe, woe, woe, etcetera. . . .”

3 x 3.

i. Har f.n. lyxen omlottläsa tre strålande & fantastiska volymer: Atwoods “Mitt nyfikna jag. Texter 1970–2005″, Nabokovs samlade noveller samt vol. 1 av Cortázars noveller. Atwood är överraskande rolig, skarp och så j-a BRA (har tidigare läst endast en roman av henne och det var för oändligt många år sedan, räknas inte ens längre en sann referens), Nabokov är underbar och pålitlig, Cortázar en oändlig kärlek i det att han skriver som jag tror att världen är, novell efter novell radar upp en typ av trygghet. Och skönhet!

ii. Jag förbeställer Oksanen, köper äntligen Mme Proust och Mme de Sévigné.

iii. Längtar läsa ytterligare Kadaré, Pamuk och Benjamin.

“Staden fortsatte, fortsatte längs med en rad orörliga tomter, in i intet. Den klättrade på viadukterna vars korsningar endast tjänade till att lämpa av gamla kylskåp och sönderslagna möbler, den svämmade över i schaktområden utan affärer och utan busshållplatser.”

Blir än en gång vaggad trygghet av Valeria Parrella, av romanen “Väntrum”. Språket fortfarande så skönt, så skönt som i de sköna konsterna, så skönt och svalkande som en betong med glipor mot bländande hav och maracas. Det där att man sväljer sitt öde och genomlever med styrka hellre än att gråta snor likt en journalists halvt självbiografiska och grammatiskt undermåliga “roman”; det där att vara en riktig författare, att äga språket och staden, att äga sig själv.

P.S. Att läsa Parrella får mig att tänka på Ernaux; Ernaux och Parrella målar vitt skilda känsloskikt i sina texter, men det är något under växthusglaset hos både Parrella och Ernaux som gror, revolterar och spränger sig ut på ett liknande sätt.

“I have never worn shoes with heels to make me feel bolder, but I have always thought of myself as lost property, someone waiting to be claimed.”

Även om jag inte älskade “Swimming Home”, slängde jag mig över Deborah Levys novellsamling “Black Vodka”; känner mig ofta splittrad och irriterad av noveller men Levy gör det mycket bra, lite spretigt (obs att det är ett bra omdöme vad gäller novellsamlingar, vill icke gegga runt i samma pöl flera gånger) och världsfrånvänt (kan inte leva utan världsfrånvända texter). Bäst tycker jag om första novellen, Black Vodka, (citerad i inläggstitel) och den sista, A Better Way to Live:

“But my heart is in London with its tough tender girls walking arm-in-arm in their raincoats, smiling with teeth crooked, pierced eyebrows and lips, imperfect dreamers and schemers, loud laughers, yearners with highlights in their hair.”

“Ringar, 14k vitguld besatta med briljantslipade diamanter, blå & rosa safirer, 22 rubiner och 7 smaragder. Total vikt c:a 31 g.”

Eftersom den lilla volymen är så vacker, kunde jag under läsandets gång inte förmå mig att göra marginalmarkeringar i bläck; emedan jag inte hade någon blyertspenna till hands och just nu i bloggandets ögonblick icke ids bläddra en citatjakt, finns i detta inlägg inte några sköna utdrag ur Leandoers “Jag. Du. Vi. En bok om Proust”; istället nöjer jag mig med att utbrista: en sådan litteraturhavets friska pärla! En sådan strålande sol över Combray! En sådan vingad skatt att vira runt sin vetenskapshall!

Ack världen – du förtär dig själv.

För konstens skull, inte litteraturens, läser jag “Sigrid & Isaac” och Sveriges historia av antisemitism blommar vidare, mer hänsynslöst än någonsin sjuttiotalets tapeter; jag tänker att vi anno 2013 iaf har kommit lite längre vad gäller basal moral och medmänsklighet, även om – inte på långa vägar så långt som skulle man önska – läs Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask.

Flyger på led knölsvanar över tallars kronor.

Har äntligen, efter snart tre år på Skånegården, tagit itu med alfabetisering av böcker, hittills har jag endast klumpat A med A och B med B, etc. Har nu hunnit till H och hittat flera volymer jag glömt (t.ex. ungdomens Durasperiod på engelska, svenska, italienska och franska), samt några onödiga romaner här och där jag troligtvis kommer att göra mig av med.

Har även flyttat in en liten vit hylla i sovrummet så att jag skall slippa kånka böcker fram och tillbaka, upp- och nedför trappan.

Läser i em nedanför marssolens fönster ännu en stilla bit ur “Tala, minne”; innan jag somnar kanske en släng av “Berlin: Slutstriden 1945″, men för det mesta faktiskt ingenting alls.

F.ö. simmar lyckan vid över Sara Danius, Akademien.

När vi ändå tjabbar språket, romanerna & litteraturen.

With older novelists there used to be a very definite distinction between the descriptive passage and the dialogue part: a passage of descriptive matter and then the conversation taking over, and so on. This of course is a method still used today in conventional literature, B-grade and C-grade literature that comes in bottles, and an ungraded literature that comes in pails. But Proust’s conversations and his descriptions merge into one another, creating a new unity where flower and leaf and insect belong to one and the same blossoming tree.

Vladimir Nabokov, “Lectures on Literature”, Marcel Proust: The Walk by Swann’s Place.

När gurglande hav faller på plats visar sig det domderade lejon ett simpelt pussel.

Jag har äntligen erhållit min första Ezra Pound (“Personae”, finns digitalt här) och ger er en hemläxa som lyder högläsning av Paracelsus In Excelsis med den förhoppningen att även er eftermiddag blir gyllene med inslag av lila, en spritgrön fackla.

Being no longer human, why should I
Pretend humanity or don the frail attire?
Men have I known and men, but never one
Was grown so free an essence, or become
So simply element as what I am.
The mist goes from the mirror and I see.
Behold! the world of forms is swept beneath–
Turmoil grown visible beneath our peace,
And we that are grown formless, rise above–
Fluids intangible that have been men,
We seem as statues round whose high-risen base
Some overflowing river is run mad,
In us alone the element of calm.

Lite hvad man, s.a.s. jag, läst längs palmknotans visp.

Aleksander Maksiks “You Deserve Nothing” visar sig fin skildring (av tonår, av vuxna, av livet självt) dock ändå jag fann den för vag, för blek, stannade romanen helt enkelt inte med mig på så vis som skulle jag önskat – ändock rekommenderar jag den, ety läsvärd, ev. som hjärnsköljare eller den kvällströtta läsningen – Maksik är bra.

———————-

Utan att blanda in ngt hon tidigare skrivit, är Toni Morrisons “Home” nästan strålande, alltså språket torrt, ordentligt och expressivt – dock blandar jag in vad har hon tidigare skrivit och känns “Home” snarast bagatellartad – och – och hur – hur är detta ens möjligt! Skriven som om, som om behövde hon pengarna och det igår… Ändock var jag mkt glad att äntligen åter läsa ngt av henne, ngt nytt, ety en sämre Morrison är alltid bättre än en bra vad-som-helst-annat, men jag rekommenderar självklart hellre till läsning “Jazz”, “Sula” eller “The Bluest Eye”.

———————-

Har läst min första och ev. även enda Jeanette Winterson – “Why Be Happy When You Could Be Normal”, vilken jag tyckte om, jag tyckte t.o.m. mkt om den, detta vidriga, storsinta och välskrivna minne som dock, tyvärr, inte heller det gjuter permanenta fåror runt min hjässa –  varför ack.

“Vi straffar utifrån en människas skuld, vi frågar i vilken utsträckning hon kan hållas ansvarig för sina handlingar. Det är komplicerat.”

Tydligen kan jag trots allt ibland gå in i en boklåda (2) och hitta ngt nytt & nytryckt att läsa (Aka!) – min förvåning lika stor som din – dock – hade jag lagt märke till Jens Lapidus försäljningsballong på omslaget redan inne i butiken, hade jag antagligen inte köpt boken – hsh –  en samling advokatnoveller torra, klara och rediga har visat sig vara perfekta godnatt- och väntsalstexter. Även om jag i början skrämdes av det ibland massiva övervåld som tecknar Ferdinand von Schirach i samlingen “Brott/Skuld”, får von Schirach med sin totala frånvaro av våldsgottande och istället koncentrerande på lag och moral, mig t.ex. att längta ytterligare Glauser (2), och just den typen av litterär vidareförskjutning blommar alltid gladiolus ens lyckliga stunder.

P.S. Obs att jag inte är helt nöjd med det ibland slarviga språket i översättningen, ni vet felaktiga pronomina o. dyl. – vilket tyvärr verkar vara standard på dagens språkkarta.

“Min mors bror Vasilij var diplomat men han tog betydligt lättare på uppgiften än morbror Konstantin. För Vasilij Ivanovitj var det inte en karriär, utan bara en mer eller mindre rimlig inramning.”

Hög tid att inse Nabokov en av mina absolut bästa, sådan trofast och pålitlig text- och tankemaskin! Ergo drar jag  ”Tala, minne” en sträng längs kustlinje så att skall aldrig ta slut husens korridorer, månsprängda tågstationer eller fjärilens suckande håv. Man läser nästan baklänges med ett halvt öga.

Nabokov [01] och [02].

Ett inlägg intressant enkom för mig själv.

Alltså, nej, jag kommer aldrig mer att läsa ngt av Canin. Det skall jag komma ihåg till nästa gång jag vill läsa ngt amerikanskt: inte. För att motarbeta ngt så pass poänglöst, läser jag härnäst Nabokov, “Tala, minne”.

Inte heller kommer jag att ha Mo Yan som färdlektyr, ety Dostojevskijs “Ynglingen” i pocket är mkt mindre ergo även lättare. Nackdel: skulle eg vilja läsa den redan nu. Har t.ex. nyss inför min man monologerat de visioner (många) man (jag) får av en baksidetext i stil med “St. Petersburg på 1870-talet”.