Ett av få collegeminnen ur Faulkners “The Wild Palms” är hur oerhört obehaglig till mods romanens “Old Man”-del lämnade mig – jag menar oerhört obehaglig till mods. När jag läser “The Wild Palms” igen, finns obehaget visst där, men framförallt är det språket (språket) som helt självklart och resolut lägger sig bredvid mig; språket en varm kropp som kryper in i mina armveck och bakom mina öron med en stödjande hand vid mitt ryggslut; det är språket som är en nattsvart upp-och-ned-vänd säck utan slut, språket som fäller enorma och oändliga ädelstenar över jordens yta, topaser och agater som smälter hornhinna, glaskropp och iris violett – för första gången på mycket länge känner jag åter det berusande litteraturlandskap med makt att ersätta nästan allt annat ett litet liv må innehålla.
Jag finner inte en enda marginalanteckning i hela boken, däremot resterna av ett hundöra på sidan 284.
Länkar: “Sanctuary”, “As I Lay Dying”, “Absalom, Absalom!”.
