De sista av Cărtărescus texter i “Why We Love Women” tvångssläpade jag mig igenom och när jag till slut smällde ihop bokens pärmar var det med stor irritation över idiotin, speciellt i den text som givit samlingen dess namn; min reaktion att författa det långa manifestet staplande tecken på att mänskligheten är så stupid att den förtjänar sig själv, var omedelbar.
Advertisement
Titeln har oroat mig sedan jag hörde talas om, det är alltså det omedelbara innehållet som skaver i feminismögonen, inte enkom översättningen? Jag vill inte ha en anledning att tycka illa om C.
Jag tycker att vi alla skall glömma volymens existens; problemen är förvisso mestadels översättliga, men du vet att en mungroda vad anbelangar kvinnans vanor (t.ex.) räcker för att driva mig till vansinne. Jag har funderat jättemkt över huruvida han kanske var ironisk i sin text, men jag tror inte det. (Eller?) Kanske var det ett konstnärligt projekt hellre än en typ av tro eller åsikt? (Eller?)
…
Nix, jag kommer att sticka till fiktionen i fortsättningen.
Det är väl noveller, visst, alla med kvinnliga protagonister? (Enda jag vet om.) Det är svårt då, när det är fiktion, men tycker man ytterst sällan ska tolka fiktionen = författarens åsikt. Å andra sidan irriterar det mig oerhört med kvinnliga karaktärer som inte är människor utan enkom sitt kön, om det nu är så Cartarescu framställer det (?).
Samlingen består av små essäliknande texter som skrivits för o publicerats i Elle (el dyl tidskrift); texterna handlar om verkliga kvinnor och hans relation, både tänkt och verklig, till dem.
Vid tillfälle mailar jag dig ett utdrag.
En hybrid således, klurigt.
Åh, det vore fint!