“Innan de byggde huset på andra sidan gatan och allt blev instängt och kvävande, brukade jag sitta uppe på nätterna och se hela Bukarest i det tredelade panoramafönstret i mitt rum på Boulevard Ștefan cel Mare.”
Väldigt ofta tänker jag på inledningen av Mircea Cărtărescus “Orbitór. Vänster vinge”; jag har en hel sal i min hjärna som tar avstamp i trilogiinledningens gråa rum med det stora fönstret blickande över outsäglig svärta, några stadsljus. Den bleka pojken med sina kalla fötter på ett element under fönstret; hur hög är egentligen den där himlen? De flesta ljusen blir, när man tittar närmare, mörkblå och blekt gula. Betraktarens ögon panoreras till ett vingspann lika brett som hela hyreskasernen, pojkens hud bleks tills den nästan är fluorescerande vit, han är så mager att han utan problem kan hålla sig flygande över staden som inte syns, enkom anas, långt där nere i det plommonfärgade mörkret.
“Men först när jag släckte ljuset kände jag på allvar att jag var jag. Då började neonblå och gröna ljusstrimmor rotera på väggarna från spårvagnarna som skramlade förbi på gatan fem våningar ner, och jag blev genast medveten om det öronbedövande trafikbullret och ensamheten och mitt livs ändlösa tristess.”
jag har fånigt nog inte vågat läsa ut nostalgia på över ett halvår för att.. den som spar han har. Det kanske börjar bli läge att göra det ändå.
Jag förstår dig till fullo. Jag har femtio sidor kvar av Orbitór. Höger vinge… (Nostalgia ännu oläst därför att… den som spar han har.)