Så ljuvande poetisk fann jag Aslı Erdoğans “Den mirakulöse mandarinen”, än så mer ytterligare fanatiskt fantastisk finner jag den sprängande grå romanskiva vilken är Erdoğans “Staden i den röda kappan”: sitter vi sönderblindade i våra färglösa badkar i våra fönsterlösa rum under tiden, under palmplymer, under gårdagsbladets bortsmälta tryckbläck; runt omkring sker ett slags liv vildhettat, kattklösat, dock ständigt enkom precis onåbart utanför exilens millimeterskeva existens. Jag säger ge er själva den här romanen alldeles genast genast, nu: jag själv kan till exempel inte sluta tänka på den någonsin.
Advertisement
