Jag vet att jag är hur småsint och ordmärkande som helst, men jag kan inte sluta irritera mig på hur “lesbisk och hemmafru” används som motpoler till varandra i dagens understreckare om Lispector.
“Hon är en författare som har beskrivits som allt möjligt, allt lika sant som det är vilseledande: man och kvinna, infödd och utlänning, judinna och kristen, djur och människa, barn(slig) och vuxen, lesbisk och hemmafru, häxa och helgon. Allt hon skriver handlar om svårigheten i att hitta balansen mellan dessa polariteter.”
6 Comments
November 5, 2009 at 12:50
Jag blir alltid misstänksam av sånt där. Det känns nästan för medvetet provokativt. Samtidigt får jag också känslan av att artikelförfattaren faktiskt lever i en idévärld där begreppen fortfarande står i absolut kontrast till varandra. Hur det nu skulle kunna vara möjligt idag.
Därför känns det första som det mest troliga och det gör det hela till ett ganska torftigt trick i syfte att få läsaren att spetsa synen artikeln igenom.
Vilket uppenbarligen fungerar ;)
November 5, 2009 at 13:15
Jag tänker aldrig i de banor du presenterar, men de tål def att tänkas på; jag är så naiv att jag inte kan förstå varför någon (någon över femton, alltså) skulle vilja provocera hellre än presentera korrekt logik. Det övergår t.o.m. mitt förstånd, ety ett fel drar ju ned på trovärdigheten, och vem skulle vilja åsamka sin egen artikel en lägre grad av trovärdighet? Är det ens möjligt?
Det gör mig rädd att en människa kan finna dessa två begrepp varandras motpoler. Ett slags svindlande rädsla, t.o.m.
Men visst, funkish alldeles utmärkt ;)
November 5, 2009 at 18:34
Jag håller inte riktigt med. Ni vill bara ge ett sken av att vara öppet tänkande människor, genom att hacka på det som egentligen inte är relevant. Jag vill mena att i Lispectors omvärld existerar dessa två begrepp visst som polariteter, och det beror på vi i vår tid måste ändra kontext till det som försiggick på hennes tid, för att fullt kunna förstå vad som menas. Vad som menas? Åtminstone handlar det om två olika förhållningssätt i vardagen – två olika livsstilar – som författaren inte kan finna en balans i. Varför helt underminera dessa tankar genom att säga att de inte alls är polariteter, bara för att vi i vårt “öppna” samhälle idag ska acceptera att det finns människor som kan vara både lesbisk och hemmafru . . . ja, vart nu den tanken leder oss. Den verkar i alla fall vara ytterst mer banal och tråkig än den som Lispector verkar vilja framhäva.
Samma princip använda när man vill ge Joseph Conrad ett racistperspektiv, eller när feminismen ska ge sitt skri på att Nick Cave är en pervers snuskgubbe.
November 5, 2009 at 22:38
Utstuderat provocerande! Ety du har ingen aning om huruvida jag öht önskar ge sken av ngnting, och om så är fallet, vad detta skulle vara.
Vad man finner relevant är högst individuellt, även det man ev. klassar som “öppet tänkande”.
I min värld (min!) kan hemmafru aldrig vara motpol till lesbisk. I min egen forskning, vilken, det måste medges, har berört södra USA, inte Brasilien, har hemmafru heller aldrig använts som motpol till lesbianism. Är det dock så i Lispectors värld, så köper jag det. Jag har läst alldeles för lite av henne för att ge mig in i en diskussion, men jag tackar dig för att du tog dig tid att delge dina tankar, du har förklarat denna hennes typ av polarisering för mig.
F.ö. vet jag inte huruvida de tankar som litteraturen leder in dig på är banala, eller ngnting öht om Nick Cave.
November 6, 2009 at 15:34
Ok, nu tillhör denna polaritet, i den mån det är en sådan, Benjamin Mosers bok: det är han som referar till hur Clarice har beskrivits.
Brasilien på 50-talet var förvisso något helt annat än Sverige på 00-talet. DÅ och DÄR var det något annat att vara lesbisk än att vara hemmafru.
Men jag måste säga att jag blir lite illa berörd när någon som (troligen) inte har träffat mig drar slutsatser om min person. Jag är inte särskilt konventionellt stereotypisk när det gäller könstillhörighet(er): varje gång jag gör ett test på vilken litterär figur jag mest liknar blir svaret Jane Eyre.
November 6, 2009 at 15:56
Visst kan det vara obehagligt att bli stereotypad och generaliserad av människor man aldrig har träffat, dock är det min erfarenhet att det är något man får ta, helst med en nypa salt, när man bloggar eller på annat sätt finns tillgänglig för alla med en tidningsprenumeration eller internetuppkoppling. Säkert är de flesta av oss skyldiga till att någon gång, speciellt i ett uppretat tillstånd, ha gjort det.
Jag har aldrig tagit testet över vilken litterär figur jag liknar, däremot har Facebook ett test på vilken död rockstjärna man är, och där “blev” jag Frank Zappa. Som jag f.ö. vet lika lite om som jag gör Nick Cave.