Jag läser Ellen Gilchrist’s “The Courts of Love” (1996), och en av novellerna handlar om islamisk terrorism. Jag kan inte låta bli att undra om hon hade kunnat skriva nu, post-9/11, vad hon skrev då, fem år tidigare; jag undrar huruvida hon skulle ha blivit stämplad som en nationalistisk dåre, om hon idag tagit upp denna infekterade tanke- och känslosoppa av “vi mot dem”, i “The Courts of Love” f.ö. förlagd till Berkeley. Jag reagerar starkt på Gilchrists sätt att låta en av sina karaktärer beskriva utseendet av och misstänkliggöra en man från Mellanöstern, enkom av den anledningen att han härstammar från just Mellanöstern, innan jag inser att Gilchrist måste ju få skriva vidriga karaktärsfel hon också.
Salman Rushdie nämns i samma novell.
Jag har påbörjat, för att sedan radera, flertalet inlägg om min bojkott av Paul Auster, Milan Kundera och just Salman Rushdie. Jag är så arg att jag inte kan formulera mig, jag kan inte på ett tillfredsställande sätt förklara hur jag känner.
Jag föraktar ovan nämnda män därför att de alla tre skrev under Bernard-Henri Lévys ytterst smaklöst formulerade brev till Roman Polanskis försvar. Jag föraktar den som försvarar en våldtäktsman, och jag har ingenting till övers för den som, likt bl.a. dessa tre män, så lättvindigt avsäger sig all trovärdighet och framtida respekt.
Jag är så arg, att jag har funderat på att inkludera Siri Hustvedt i min bojkott. Vad är man för slags människa, om man kan leva med en man som godkänner drogandet och våldtäkten av en trettonåring?
Och så, liksom i mina tidigare, raderade inlägg, blir jag hetsk och bitsk och jag måste öppna ett fönster för att kyla ned mig.
Hittills innebär min bojkott att jag inte läser de böcker av Auster, Kundera och Rushdie som jag redan har i min ägo, och jag köper definitivt inte några nya. Det är alltså inte enkom en ekonomisk bojkott, utan även en intellektuell. Bör jag göra mig av med böckerna, funderar jag vidare. Hittills har jag kommit fram till nej, ety kunskap är makt. Det är de totalitära som förbjuder, bränner och till slut, efter massakrar, våld och elände, förlorar därför att de har ignorerat vad de har ansett vara “fel” eller “farligt”. Cirkeln sluts i och med att jag frågar mig: löper jag risk att bli ignorant, om jag inte läser Auster, Kundera och Rushdie?
Eftersom det har kommit till min kännedom att inte “alla” känner till att dessa män faktiskt skrivit under brevet till Polanskis försvar, fortsätter jag att ponera människans moraliska plikt, och nöjer mig under tiden med att blogga det här, summan av vad jag kommit fram till hittills.
Läs delar av brevet samt Jenny Diski om detsamma i LRB.
Förutom detta, tycker jag lika bra om “The Courts of Love” som allt jag tidigare läst av Gilchrist. Ständigt balanserande på gränsen till simpel känslolitteratur, fortsätter hon att erövra med små sprakande stickor av magi och frihet.
2 Comments
November 5, 2009 at 10:30
Jag tillhör en av dem som missat stora delar av saken (och som skrev om Austers nya för bara ett par timmar sedan). Svårt att finna rätt formulering, men stort tack för dina tankar och din länk till Diski.
November 5, 2009 at 10:43
Jag har, som flera andra, svårt att skriva om saker som gör mig väldigt arg, hur hålla sig klarsynt, nyanserad etc. Skulle mkt gärna ta del av andras tankar om just detta, el för all del även liknande, fall.
PS. Ser fram emot att läsa ditt inlägg om Auster!