Sigrid Nurbo har hittills publicerat “Sprawl”, som handlar om L=A=N=G=U=A=G=E-rörelsen, i tre upplagor: som universitetsuppsats, på Ett lysande namn (Intro till Sprawl, hela texten) samt hos Modernista; det är den tredje versionen jag har läst och fascinerats till sömnlöshet utav. Som all konst hugger ju även poesi än djupare ju mer man läser om och runt den; blanda sedan häftigt strukturen av poesi med stadsplaneringens gatulag och lyktstolpar, och frälsning bor inte långväga härifrån.
Kortfattat, som jag förstår det, är sprawl en poesi utan kärna, en poesi som i stjärnformaterade fingrar slänger sig ut från centrum, det är en poesi som täcker allt och inget, som rymmer tidens alla sekunder och rum inom en och samma instans, läsarens hela medvetande— (frågan är, vilken poesi eller dag värd namnet är inte exakt så?)
“Är det glada barn som badar? Är det döda barn, de som flyter?” låter Nurbos frågeställning (s. 46) kring några valda rader ur Lars Mikael Raattamaas “Helgonlegenderna: väv”, men de rader hon återger speglar mig något helt annat, de fyller mig av en mycket annorlunda syn (de ger mig mer känslan av: är inte just detta bara det brus som sorterar de värdiga från de ovärdiga; om du bryr dig om det här istället för att söka dig vidare är du kanske dum i huvudet), och jag känner instinktivt att är det inte just det här som är L=A=N=G=U=A=G=E, att även min tolkning i någon mån måste anses acceptabel?
Nåja.
Av de sprawlande poeter Nurbo använder som exempel, har jag tidigare bara läst Marie Silkebergs “Sockenplan, säger hon” (som jag slänger mig åter över vid utläsning av “Sprawl”); hennes tolkningar av Jörgen Gassilewskis “Skapelsens sedelärande samtal” tänder en definitiv längtans gnista (det är oktober, hav överseende vid mig,) inom mig. Raattamas flytande barn förstår ni ju själva att jag inte kan leva utan —
Jag som tidigare inte läst något om L=A=N=G=U=A=G=E fann “Sprawl” ett slags räddning, en höstpresent, en grop som öppnade sig under mig, men på ett bra sätt; Nurbos är en vinkel jag värdesätter.
5 Comments
October 15, 2009 at 09:54
Tack till dig Caroline för denna vitamininjicering till förmedling, väldigt spännande, väldigt intressant. Varför har jag ännu inte läst tillräckligt för att exakt kunna formulera men intuitionen säger mig att det finns orsak att inte gå förbi. När jag ögnar igenom hör jag hur protestknappen slår igång i huvudet och hur rösten som en annan Ignatius J Reilly säger – visst, men å andra sidan… Samtidigt tror jag mig redan veta att jag har fel. Befann mig för ett år sedan på ett seminarium om L=A=N=G=U=A=G=E och noterade intresserat ungefär allt. Ditt inlägg påminde mig om att det är hög tid att besöka dessa irrgångar igen. Som du säger: räddande höstlig grop!
October 15, 2009 at 10:07
Och stort tack till dig för din kommentar! Ibland, ofta, nyligen, blir jag så trött på internet och bloggy och undrar vilken är POÄNGEN, men nu påmindes jag tack och lov t.ex. informationsutbyte i stil med Riffaterre (som jag ofta tänker på http://tchoupitoulas.wordpress.com/2009/08/18/nar-romanernas-syre-stiger-over-havsnivan/#comment-805 ) och glädjen att kunna vitamininjicera. Det bästa med litteratur måste vara att den aldrig är absolut, statisk och död, att man alltid kan säga: visst, men å andra sidan… för att inte tala om den tredje med den fjärde..! Att få ta del av det genomtänkta, även om man inte håller med, öppnar alltid nya tankegångar och frågeställningar. …kanske är det just detta som är poängen?
October 15, 2009 at 11:30
Ja, den poängen är jag beredd att köpa. Med silkesvantar kan värde vaskas ut ur de mest nymediala av forum, så är det nog. Kopplingar, associationer, oförutsägbarheter. Som när Miguel Casado säger att ordet måste fortsätta att vara öppet, latent och vibrerande.
October 22, 2009 at 09:07
Sällan läser jag poesi, för att inte tala om texter om poesi. Men det här lät så uppfriskande att Nurbos bok och ett par av de poeter hon och du nämner fick följa med hem från biblioteket igår. Det jag läser landar helt rätt i mig. Stort tack för tips!
October 22, 2009 at 15:28
Mkt roligt att höra. Och visst är det uppfriskande – jag längtar efter tid att forska djupare, att dyka helhjärtat in i dessa, i nyare, i ännu outforskade texter.