F.n. är jag av den åsikten att det är en styggelse att låta publicera sina dagböcker. Ofta är ju inte dagböcker menade att förmedla någonting till utomstående, vilket däremot brev och annan korrespondens är. Att efter en författares död läsa hennes eller hans brev tycker jag kan vara mycket intressant, hur som helst är det aldrig tråkigt, men när jag tänker på publicerandet av dagböcker, tänker jag på antingen typ 1. som här får exemplifieras av Joyce Carol Oates vars dagbok är så trist att tiden först stannar sedan går baklänges, eller typ 2. som självklart får exemplifieras av Noréns dagbok, vilken är ett mästerverk i fråga om effektsökeri. Tänk om han istället för simpla smädelser av sina medmänniskor hade välskrivit sina tankar och åsikter till en förståelig, fiktiv samhällsskildring — så mycket bitskare och roligare det hade varit än det här trumpna, blåtrampade egot han visar upp i sin dagbok!
Ingen regel utan undantag: förstod jag rumänska kan jag lova att jag skulle sträckläsa Cărtărescus dagböcker (1990–1996, 1997–2003).
Ja du, svårt att ta sig fram bland Noréns upprörande rader utan att tänka på min tidigare rekommendation. Jag är dock inte helt säker på hans grad av ickefiktivt, är du? Jag vet inte heller hur jag skall förstå de privata texterna i vår biografupplösta tid och det är det som får mig att vilja läsa dem. Oavsett, vid Gud låt något förlag genast översätta och ge ut Cs dagböcker. Vad han nu än gör i dem.
Det är min förhoppning, att en dagbok till väldigt stor del är icke-fiktiv — hur det än är med den saken, tror jag dock tyvärr inte att Norén fiktionerar det som får honom att framstå som en treåring, eller alla dessa outhärdliga turer till Baronen. Hsh är jag glad att jag läst lite ur dagboken, för att trots allt, det som gjorde mig galen av ilska, var inte ngt jag var beredd på. Jag trodde inte att människor i en så pass odräglig persons närhet, skulle tillåta detta överdåd av narcissism.
Ack, mitt hjärta blöder, men jag tror de svenska förlagen är alltför upptagna med att ge ut vedervärdiga deckare skrivna på undermåligt språk, för att orka engagera sig i ngt så pass värdigt som Cărtărescus dagböcker.
Ur led är tiden.
En av mina stora läsupplevelser är Virginia Woolfs dagböcker. Det ska vara de oavkortade, i fem band.
Tack för en alltid läs- och sevärd blogg.
Åh! Jag såg igår att Bokus har vol. 5 av hennes dagbok på “rea” http://www.bokus.com/b/9780156260404.htm – jag var nära att beställa men kände att det måste vänta, jag är långt från redo för ytterligare en dagbok. Dock skall jag ha dina lovord i åtanke inför ev. framtida läsning.
Stort tack för att du läser! (Och tittar, samt kommenterar!)