“Flickvännen” är en ovanligt lugn och sansade kärleksroman skriven på ett till synes känslomässigt distanserat språk; texten är ett slags uppradande av känslor, tankegångar och produkter, vilket får mig att tänka på både Elise Karlsson (“Lonely Planet”, Klassikerbloggen) och Linda Rampell (“Zoo”). Språket, som är lite för “modernt” för min smak (“spendera” istället för “tillbringa” etc.) är lätt och drivande och sansat till grad av djupfrysande — nästan samma exakta beskrivning jag skulle ge även romanens alla personligheter: som läsare väntar man efter romanens slut en ultimat explosion av vrål, inälvor och oåterkallelig smärta.
Jag har alltid varit mycket förtjust i Karolina Ramqvists texter, och är så ännu efter “Flickvännen”.
2 Comments
June 29, 2009 at 12:28
Ah, men då kanske jag skulle ge den en chans – efter att ha avslutat alla litteraturslattar, that is. Har aldrig varit särskilt förtjust i att läsa Karolina Ramqvist, har alltid tyckt att det är något äkta oäkta över hennes texter. Not for real liksom.
June 29, 2009 at 13:22
Jaså, vad intressant! När jag flyttade tillb t Sverige, var hennes krönikor o skivrec i DN det enda jag förstod, kände igen, kunde identifiera mig med. Allt annat var en enda soppa.