Dagen då jag läste Muriel Barberys “Igelkottens elegans”, publicerade DN en intellektuell diss av Jodi Picoult och Anita Shreve, och under hela min Barberyläsning kunde jag inte släppa tanken att Barbery verkar befinna sig på nästan samma låga nivå som Picoult och Shreve (eller åtminstone fast i fållan “I’m gearing up to write a vapid book that appears to be smart”), ety vilken stereotyp förutom den om den franska portvakterskan, infrias här inte? (Tänk välbärgad, utmärglad och iskall; tänk fattig men lycklig och ack så genuin.) Med vänsterhanden dissar Barbery toskanaklichéer, under tiden hon med höger matar oss med japanska sådana. Är “Igelkottens elegans” något mer än en Gavaldaroman strösslad extra allt? Jag är benägen att säga: nej. Tyvärr inte. Här idag, glömd ikväll.
May 10, 2009...09:42
Man läser det relativt nysläppta och man läser det fort
Jump to Comments
4 Comments
May 10, 2009 at 12:11
Där ser man. Jag har gått här och trott mer. Med livets, i förhållande till böcker värda att läsa, orättvisa längd får man kanske tänka om. Tackar.
May 10, 2009 at 13:08
Även jag trodde mer, hade höga förväntningar! Jag är glad att den inte tog alltför mkt av min tid i anspråk.
May 10, 2009 at 13:55
Haha! Vad roligt att läsa en välskriven diss av Igelkotten! Jag gillade den ju mkt. Kanske Sekwa-mkt, jag har en stor kärlek till allt förlaget ger ut och love kan ge rosafärgad bias…
Går till kvartersfiket och läser Sebald nu
May 10, 2009 at 14:56
Ann-Sofie: Sebald och kafé låter underbar kombo! Det här var den andra boken från Sekwa jag läst, jag tror jag ger upp nu. (Synd, jag hade drömmar om att få frankofiltendenser tillfredsställda.)