Förutom att mina senaste läsningar båda har varit oerhört välskrivna och slukande, har de även platanträdet gemensamt — vilket inte betyder mer än att jag nickande, leende tänkte ett förtjusat “ja, ja!” vid mitt textåterseende av det, ety jag är mycket svag för alla de vida träden.
“Undersökningen” (Bonniers Panache, 1999) av Juan José Saer är en intrikat liten historia om människan och hennes medvetande, om hennes mest smutsiga fantasi- och mest förvånande inlevelseförmåga, om verklighetens olika dimensioner; det är en historia som spänner från Sydamerikas floder till Paris elfte arrondissement.
“Varje morgon dyker de upp på nytt så snart det ljusnat, uppsnofsade eller nästan i trasor alltefter yttre omständigheter, och man kan se dem med misstrogen min granska snabbköpens brokiga hyllor, eller, om vädret är vackert, sitta ensamma och stela eller i livligt samtal med något annat exemplar av sin art på de mörkgröna bänkarna på torg och avenyer, eller, i en pose som många gånger förevigats på vykort, mata duvorna med brödsmulor; på våren kan man om morgonen få en skymt av dem då de i morgonrock, med kroppen lutad ut genom fönstrets tomma hål fem sex trappor upp, omsorgsfullt vattnar de blommande pelargonerna.”
Romanen börjar med att, såsom ovan exemplifierat, i detalj beskriva Paris äldre kvinnliga medborgare på ett sådant sätt att världen runt mig hade kunnat eradikeras utan att jag skulle ha märkt något; längre in i romanen färdas resenärer längs en stillastampande flod under himlens heta plym: det är så vackert att man nästan inte står ut.
“Precis som vid utresan har de även på vägen tillbaka dragit ut på färden en smula för att nå hem i skymningen och slippa ifrån den svampartade och grumliga kvällssolen mellan stadens upphettade hus och asfaltsgator. De har följt flodarmen Colastiné längs dess östra strand och gått tätt intill de stora öarna som skiljer den från själva Paraná och de små flodarmarna nära Entrerrios, där de sökt sig fram längs kanalerna som bildats i floden mellan små öar av sandavlagringar [- - -]“
Ytterligare föll jag i texttrans under läsning av Antoine de Saint-Exupérys “Kamrater på en irrande planet” — slog sidorna emot mig med gyllene handflator: så oerhört proustlikt! En sådan människokännedom, en sådan ödmjukhet, sådana poetiska bilder av världen och av friheten han målar, Antoine de Saint-Exupéry! Ack, den som ändå verkligen kunde flyga och navigera mellan stjärnor! Jag skulle kunna kalla “Kamrater på en irrande planet” ett slags manual för livet, en sagolik sanning iklädd svepande textsjok av blankaste siden, stämningsmässigt en bit påminnande Elia Barcelòs “Guldsmedens hemlighet”.
“Där höjde sig havstromber som nu bildats, skenbarligen orörliga, likt svarta tempelkolonner. På sina kapitäl bar de upp stormens mörka, låga valv, men genom revorna i det stupade flak av ljus, och mellan pelarna lysta fullmånen över havets kalla stenhäll. Och Mermoz fortsatte at flyga fram genom de öde ruinerna, kryssade mellan farleder av ljus, rundade jättekolonnerna där stigande havsvatten säkert dånade; flög i fyra timmar, utmed floderna av månsken, mot templets utgångsport.”
Texten rör sig i cirklar kring kylslagna stjärnnätter i en öken av rosa sand, den rör sig runt himlens oändliga hav ständigt brusande över städer som inte betyder någonting alls när kämpar en man för sitt liv genom Andernas förfrusna vinter. Texten vävs kring flyplanets handfasta metall vars kropp de Saint-Exupéry känner som om vore den hans älskade eller kanske till och med han själv; när han skriver om piloter som försvinner för att aldrig komma tillbaka är det så tryggt och vackert att jag inte kan andas.
“Finns det någon bland oss som inte har hyst ett sådant hopp, ett hopp som försvagas för var minut? Någon som inte har upplevt en sådan tystnad, en som för var minut blir allt värre, likt en dödlig sjukdom? Vi hoppades, timmarna rann undan och så småningom blev det sent på jorden. Vi tvingades inse att våra kamrater aldrig skulle återkomma, att de gått till vila där i Sydatlanten, vars himmel de så ofta plöjt. Det var tydligt att Mermoz hade dragit sig tillbaka i sitt värv, likt skördemannen som efter att ha bundit sin kärve går till vila på sin åker.”
3 Comments
June 26, 2009 at 13:27
Ursäkta vet du möjligtvis vad “Kamrater på en irrande planet” originaltitel är (det står dessvärre inte på förlagets hemsida)?
Jag har länge varit intresserad av en bok vid namn Terre des hommes (Wind, Sand and Stars är den engelska, oerhört vackra, titeln). Det verkar röra sig om samma bok: http://en.wikipedia.org/wiki/Wind,_Sand_and_Stars ? Detta skulle för min del vara oerhört glädjande då den engelska översättningen är oerhört svårtillgänglig och min franska är på den nivån att jag näppeligen kan läsa Le Petit Prince på originalspråket.
June 26, 2009 at 13:34
Hej!
Jag har inte boken med mig just nu så jag kan inte titta i den, men enl. Bokus är det just “Terre des hommes” http://www.bokus.com/b/9789185267408.html som blivit “Kamrater på en irrande planet”. Du har en mkt fin läsning att se fram emot!
June 30, 2009 at 22:50
Tack för hjälpen, vet inte riktigt varför eller exakt när jag började utgå ifrån att den inte fanns utgiven på svenska.
Det var sannerligen väldigt fin läsning. Det fanns vissa underbara passager som kommer att etsa sig fast samtidigt som jag efter att ha läst boken fick lust att göra det på nytt.