Vad man läser under mimosan

Jump to Comments

Jag har läst två av mina bästa romaner någonsin, “Erasure” av Percival Everett och “Grub” av Elise Blackwell. Båda två är moderna satirer virkade runt författande, förläggande och marknadsföring av romaner. Everett gör en fantastisk kartläggning av s.k. african-american literature, han är absolut briljant i sin kritik av USA, den hårt inskolade rasismen och av vardagsläsare som varken ifrågasätter eller tänker vidare; Blackwell i sin tur har på högsta nivå omskrivit den viktorianska “New Grub Street” (George Gissing) vilken för all tid framåt fått mig att fråga av vilken anledning har just den här romanen skrivits, för att det är vad massan vill ha, för att smeka medhårs den kvinnliga bokklubben, för att säljas på en flygplats?

“I’m gearing up to write a vapid book that appears to be smart.” (Blackwell)

Både “Erasure” och “Grub” vänder sig utåt, de diskuterar idéer och teorier, de drar in värld såväl som rymd i det allra minsta, vilket är vad som tilltalar mig mest vad anbelangar läsning: språken är exakta, avvägda och putsade och lägger sina skuggor över den brända asfalten — så till den grad att är jag övertygad att t.ex. Proust skulle ha tjutit av skratt så att korkväggarna vibrerat, av både Everett och Blackwell.

“I watched his lips and realized I understood nothing he was saying. His language was not mine. His language possessed an adverbial and interrogative geometry that I could not comprehend. I could see the shapes of his meaning, even hear that his words meant something, but I had no idea as to the substance of his meaning, I nodded.” (Everett)

Efter Everett och Blackwell, vars karaktärer interagerar och existerar, var det naturligtvis mycket svårt att ta till sig något annat, dessutom något mindre upphöjt, men jag hade av någon anledning (antagligen den där recensionen i NYT) längtat Joseph O’Neills “Netherland”. Dock gör “Netherland” exakt tvärtemot vad jag föredrar, d.v.s. den introspekterar för fulla muggar. O’Neill försöker nästla in både geopositioner och visioner men det blir platt, det blir ett mish-mash av huvudkaraktärens ältande. Inte någonstans spränger “Netherland” gränser eller välkomnar nya perspektiv, huvudkaraktären flyter med utan att någonsin på riktigt ha ett verkligt utbyte av någon annan människa, av någon annans idé, lärdom eller upplevelse.

“I pulled a plastic chair into the shade of a tree and sat alone, bareheaded and sweating. I fell into that state of self-absorption that afflicts the waiting batsman as he studies the bowling for signs of cunning and untoward movement [- - -]” (O’Neill)

3 Comments

Filed under bok