i.
Sedan när jag dör kommer min kista tapetseras inuti med alla sidor stämplade Cărtărescu och Müller därför att aldrig må man vara utan en poesi slash den absolut mesta, den obeskrivbara!, skönheten (vajande parkträd med smekande barrnålar, gläfsande schäfrar under den dunkla eftermiddagen i Bukarest). Tills dess jag mig nöjer slita sidor ur ALT#2 (alldeles för få!), jag doppar dem i vatten, i mjöl, i klister, jag lägger trefaldiga torn av papier-maché över mina lår och höftben, dessa torn staplas en massa av Intervjun; det kommer kanske aldrig ngnsin igen finnas ytterligare en Intervju, så då typiskt att var den, mellan Mircea Cărtărescu och Herta Müller, alldeles för kort.
ii.
Jag ger upp “Ragtime” efter 2/3 därför att jag har läst liknande tusen ggr förr och bättre, samt kan jag inte ödsla längre min tid när finns orbiterande i samma galax, you guessed it, lyriker som Cărtărescu och Müller.
