Medan växer den regniga höst utanför fortsätter jag Abrahamssons “Enkel biljett till Polen” och jag älskar boken därför att den får mig att förstå djupare den polska mentaliteten, tänder den ytterligare stjärnor den polska troskartan (högspänd från Östersjön till djupaste Europa, definitivt Giotto-blå: Kopernikus!).
Det svåra med att t.ex. resa genom Polen och att inte veta något om hur fungerar den polska folksjälen (förlåt, kunde inte låta bli), om man dessutom inte talar polska eller tyska eller ngt annat behändigt språk, är att man inte heller kan fråga betydelser, konsekvenser eller för polackerna självklara aktioner. Man står frågande. Man kan inte teckenspråka sig fram till varför, oftast är det även omöjligt att ens gissa.
Båda gångerna jag har besökt Polen har jag känts avstängd, har hängt fetaste plexiglasmuren mellan mig och Polen: jag har sett hur människornas munnar rör sig på andra sidan glaset, men jag har inte hört ngnting alls. Jag kan peka och vifta som om har jag en hel djurpark i byxan, ändå kvarstår jag osynlig, stum. “Enkel biljett till Polen” får mig att tro att nästa ggn jag besöker Polen kommer jag kanske att förstå handlingen i livet runt mig lite bättre: 4 thumbs up.
