Sarrautes “The Planetarium” är egentligen ett skådespel, man sitter i en nedsläckt salong och håller andan, man biter på sina naglar vilket leder till att nagelbanden börjar blöda, man sätter sig på sina händer och hoppas att fingrarnas blodfläckar inte kommer att synas på ens plagg efter föreställningen, inte ute i foajens vit-trimmade ljus när blickar en till synes nyvaken publikmassa skelandes, som nyss födda kattor, mot kronornas ljuskällor, inte heller efter att man har stigit ut i kvällens friska luft utanför teaterns flottfläckiga dubbeldörrar av tjockt glas, man rör sig snabbt genom stadens tunna svärta mot närmaste tunnelbanenedgång för att undkomma eventuella blickar; man hör scentiljor knaka, ser tromber av damm virvla när slänger någon igen en scenograferad dörr uppställd i ett av scenens bortre hörn, kaskader av saliv sprutar kors och tvärs ur varma munnar ut över bordsskivor när skriker en mot en annan med samtidiga föraktfulla blickar riktade; styrda från en glaskub högst upp i slutet av salongen skiftar scenens ljusspetsar sina positioner, en translucent koreograferad pelardans mellan stillastående kroppar; “The Planetarium” är en svartvit film i vilken är kvinnornas läppar målade röda eller så bleka att de knappt syns alls, klänningarnas mönster eller färger nämns över huvud taget inte; männen hörs mer än de syns, ibland blomstrar deras armar i alltför breda gester så att vissa av dem hinner vissna innan de når fram till det perifera; “The Planetarium” är ju en roman och romanen flyter i samma hastighet vare sig befinner den sig i städerna eller i landsorten, i nätter eller i dagar; romanen håller oss lagom varma såväl som lagom svala, ety liksom allt annat perfekterar den, självfallet, även vår temperatur.
Bonus: husporr.
2 Comments
August 8, 2008 at 16:49
Ja gud visst är den förfärligt ljuvlig?!
August 12, 2008 at 18:42
Ja! Lite som förfrusna, florsockrade citronblommor, tänker jag mig.