En av blurbarna (det måste finnas ett finare ord, på svenska? Ordet försäljningsballong roar mig, men jag är rädd att det inte är tillräckligt poängvisande), till Nathalie Sarrautes “The Planetarium” (man älskar tydligen Dalkey Archive Press), yttrat av Claude Mauriac, lyder “Every sentence that she writes is priceless. The first to do so since Proust, she has introduced something new.” — och det är inte för mkt, sanning är att Sarraute flyter perfekt (perfekt! p.e.r.f.e.k.t.), liksom gör Proust (och bara Proust). Virvlar av människors tankar, dialoger, aktioner.
Jag hade inte behövt oroa mig – här finns inga hack, här finns inget halvdant, här finns inte mest mikroskopiska imperfektion. Språket, texten, är en flytande hasselnötskräm i en dal av vanilj gnistrar kåda, bärnsten, isstjärnor.
* Inte ens när de är så effektiva som Dxtr.
4 Comments
July 1, 2008 at 10:59
Efter det Du skrev om “Planetarium” är Nathalie Sarraute min kälek på avstånd. Det låter sagolikt!
July 1, 2008 at 11:18
Jag är avundsjuk på dig som kan läsa henne på franska! Men åh så jag ser fram emot att få sluka hela hennes produktion. (Så elakt det känns att kalla ngns kött & blod för ngt så hemskt som “produktion”; ett ord lika kväljande som “projektledare”.)
För övrigt längtar jag även efter en Zola-slukning, inspirerad av Mrs. B., jag tror att även den kan bli sagolik.
July 1, 2008 at 19:51
Försäljningsballong låter ju mer än lovligt skoj. Jag tänker börja nyttja begreppet pronto!
July 1, 2008 at 22:36
Då hänkar jag!
Sedan slutar jag att säga hänka.