Det har varit den längsta läsningen någonsin, jag av Mircea Cartarescus “Orbitór. Vänster vinge”. Igår backade jag dessutom och läste om en stor del ety är jag rädd att kommer jag inte minnas varje nyans (en omöjlighet att minnas, men förstår ni, rädslan, skräcken), varje idé, varje skrymsle av ett språk, en galax man vill alltid stanna i.
En sådan skillnad det är dessutom att läsa efter att ha besökt Bukarest, ligger trottoarkanter och skaver under fotsulorna under tiden man läser hela världshistorien i en endaste cell.
(Jag har enkom ett tiotal sidor kvar innan är den slut.)
“Ibland ser jag mig uttänjd genom tron ända ut till Bukarests utkanter, ända ut till järnvägsspåren och ringlederna som omger staden som ett membran omger cellen. Med sin kaotiska vansinnestrafik, med sina industrier där varje pjäs i varje maskin sedan länge är fysiskt och moraliskt utsliten, med sina universitet och bibliotek där lavar i tusen färger och arter frodas, med sina häpnadsväckande statyer (åh, statyerna!), med sina åar Dîmbrovita och Colentina likt kapillärkärl stickade av kolesterol, med sina kubistiska hyreshus i centrum kristalliserade kring invånarna som är indränkta i melankoli, med sina kvinnor med tatuerade skinkor som irrar omkring på gatorna i skuggan av blommande lindar – denna stad skulle bli min egen konsttgjorda kropp [---]“
1 Comment
May 26, 2008 at 12:07
[...] idolaltare innehålla, jag tippar blir det osynligt omringat Cartarescus böcker. Så här i det absoluta slutet av “Vänster vinge” blir historien än mer klar och ärlig, en kartläggning utan [...]