Senaste numret av Subaltern (nr. 1 2008 ) frifaller jag Martin Bergqvists “Mick Jagger is not the devil – om Sweet Gene och andra varelser”: jag vill inte stiga av tbanan, jag vill stanna här i andra världen i en text resten av en förmiddag. Påminner mig historien om den undergångna autotillräckliga människan en grann så klart Stridsbergs Valerie, hur lätt är det att kladda ihop alla stalkerdårar på en amerikanska kontinent under samma solnedgång, inom samma tvångströja. (Men är ju i detta fall positivt ety älskade jag innerligt “Drömfakulteten”.)
Måste man allra minst åtminstone som läsare men allrahelst även som medmänniska älska de sargade som skjuter ändå framåt händelserna. Är alla vi varelser, även lokatter och cockerspaniels, vargrivna och öronslitna, men ändå enkom ett fåtal futurskjuter rörelserna, ett slags hopp. (Tackar man bugande en snedvriden nigning.)
“Jaggers svampigt stora, liksom förtryckta gummiåldermansansikte. Ihopknycklad ungdom, en förvuxen tonåring buktalande genom kadaverliknande vävnader, skiftande i färg. De bärande bjälkarna uppvisar grå ojämnheter, porositeter. Av allt att döma tecken på röta.
Keith klättrar upp i en palm.”
