Över den ljusa träpanelen dras finger till hjärtformation sitter vi framåtlutade över orkester bredvid varandra när försvinner man in musiken ter sig hav av stråkburna armar vara unisona knivhugg och trombonerna, oh trombonerna! Vibrerar musiken över kroppar, rinner andedräkt längs min kalla hals, ett tag gråter jag genom ödessymfoni, precis före sista sekunden brister min man ut i skratt och sedan applåderar vi Harding tills vi är alldeles rödrosiga.
January 23, 2008...21:06
Beethoven, Berwald
Jump to Comments
