Min utgåva av “Bonjour tristesse” är ett fult kletigt åttiotal med blått och rosa omslag, en tunnaste pocket med stort typsnitt. Gulnade sidor. Korta romaner är jag inte längre helt förtjust i ety så fort man invaggats härligheten tar det isande slut, sig öppnar en vak under fotfästet.* Var “Bonjour tristesse” till en början en dröm simpel om gröna havet och kanelklippor, kanske de gula fälten, absolut den glamorösa apatin av perfekt hud, den tajta kroppen och förhoppningsvis efterhängsna pojkar: tonårens laissez-faire hellre i bikini än dunjacka.
En sommar senare, efter en vågat skuren smaragdfärgad baddräkt i Sydfrankrike, en sommar av barrträdsklippor, slukande vågor och kulörta lyktor längs en vit strandpromenad, återvände jag till en förortsskola där mina uppsatser plötsligen lästes annorlunda som om vore de predestinerade, mönstrade, inte alls insvepta en motorväg bakom en ishall.
* Bestämmer jag här & nu bör jag förändra esom det perfekta språket orkar ingen människa eg förutom Cartarescu hålla vid liv dag efter dag efter vecka efter månad.
