Göran Rosenberg leder samtalet med Slavenka Drakulić, och jag inbillar mig att det blir extra sprakande tack vare att de känner, och till synes tycker bra om, varandra. “But Joooorahn!” utbrister då och då Drakulić medan smattrar hon leende photogenique efter photogenique över publiken och hela ens livsmening mynnar plötsligt ut i drömmen om Kulturtant Extraordinaire med diamantbrosch i form av katt eller dylikt formidabelt, man älskar hetare än vanligt kattdjuren längs Warszawas tak, papegojan över Titos axel, men speciellt älskar man byrackorna i Bukarest.
Samtalet börjar med just de vilda hundarna i Bukarest som springer ständigt genom mitt hjärtas oklippta gräs, för att röra sig uppför smutsiga bostadshustrappor i både Zagreb och Sofia, vidare ytterligare till hur sjuttonåringar i Bratislava år 2009 inte vet någongting alls om den kommunism, eller, skall vi kalla den socialism, som var. Det man mäktar sig allra starkast över under tiden talar Drakulić, är att man vill att hon skall sluta tala aldrig, man när en önskan att skicka ut henne till alla skolor och torg för att berätta hur stora delar av Europa såg ut för bara en liten stund sedan.
Iaf jag vill att skall hon berätta för alla och envar den teori om hur det forna Jugoslavien, som ju var en mkt light version av de mer hårt hållna öststaterna, så snabbt togs över av nationalister efter “kommunismens fall”. “Det beror på min generation, det var vårt fel,” säger Drakulić. “Det kan låta konstigt, men vi hade det för bra, vi brydde oss inte om några till synes vanvettiga nationalister i utkanten av vårt synfält, och sedan pang, helt plötsligt hade de tagit över och börjat kriga med varandra. Ingen av oss tänkte ens på att mobilisera motstånd.”
Vilket självklart får mig att vilja skicka Drakulić extra att tala till de av mina bekanta som finner min ilska mot Sverigedemokraterna och andra främlingsfientliga människor med makt, överdriven. Plötsligt en dag står de kanske där med majoriteten av röster därför att vi inte brydde oss om något så oförargligt som outbildade, rädda män med varsin mikrofon, blogg och en kommunfullmäktig i bakgrunden.
1. Jag förstår inte själv hur jag, när jag pratar om att 
