Uppland 200911.003

 

 

Uppland 200911.002

Uppland 200911.001

 

Bild- och fotoboksblogg del 004

Fahr-Becker, Gabriele: “Jugend”, Konemann 1999

Ur gammelmosters vykortssamling del 002

Jag ser framför mig hur varje erfarenhet ovanpå en text skapar ett slags medvetandets sprawl: det är elektriskt!

Naturligtvis är en texts sammanhang basal för läsarens försök till förståelse av densamme (jag säger försök, därför att jag tror att åtminstone skönlitterära texter sällan till fullo kan, eller ens är menade att förstås); men ack så mycket torftigare ens uppfattning av världen och dess möjligheter blir, om man inte även applicerar på varje sammanhang linser av olika medvetanden och erfarenheter, det är ju just detta som berikar och som gör varje läsning av en text unik. Att inte tillåta sig detta, är att lämna litteraturen statisk, ruttnande och för död.

Klotundan blinkar fenix över Paris

Musikerhavet en sönderblåst novemberkväll är precis så blekt som det låter: magra armar vässandes över stråkar och utstickande nyckelben att fresta en hel pluton. Dessa eviga violiner får Mendelssohn att låta baltisk träkåk i fem grå nyanser; musikerhavet kastar sig sedan in i transylvanska danser till drömmarnas Sofia, till Siciliens rika frukter — armar lyser fortfarande confit som blåslagna kanske i Warszawas tunnelbanesystem. Haydns “Il distratto” är så mkt komik man klarar av; överlag kändes det lite märkligt, ändock behagligt men kanske även på gränsen till crazy light, att lyssna detta hav utan dirigent; en fotsula med stickor både i häl och två tår. Jag tror ni kan lyssna till det hela ett tag framöver här.

---

Mendelssohn 200 år!
Sveriges Radios Symfoniorkester
Malin Broman musikalisk ledning

 

Mendelssohn: Stråksymfoni nr 10
Veress: Fyra transylvanska danser
Haydn: Symfoni nr 60, ”Il distratto”

Det skulle eg handla om romanerna man läser i städerna, om de upplysta rummen

I brasilianska lägenheter lyser stjärnorna gula en varg, över Indiska Oceanen hänger de gulvita heta eller skäckiga jaktblickar nedför lavindrabbade bergssluttningar. Genom Alaska lyser stjärnor ögonvita bländar Anchorage måhända en dolk — saker man föreställer hellre än massiv betong och rabiesridna rävar, de uttorkade kvällarna. Ständigt över världen detta blanka, söta mörker av simpel förruttnelse och fräschör, brusande trädgrenar mousserande genom medvetandet, ett vattenfall genom Tanzania dånar så att röster sällan hörs, än mindre faunans dramer. Nairobi bländande, San Francisco sig vridandes i obotliga sjukdomar, en kedja spetälska nedför ryggraden. Se Atlanten en decembernatt mot vilkets mörker tecknas kropparna vita (hajfenor, människor, vintermånader).

En ofräsch känsla av 1950

Jag vet att jag är hur småsint och ordmärkande som helst, men jag kan inte sluta irritera mig på hur “lesbisk och hemmafru” används som motpoler till varandra i dagens understreckare om Lispector.

“Hon är en författare som har beskrivits som allt möjligt, allt lika sant som det är vilseledande: man och kvinna, infödd och utlänning, judinna och kristen, djur och människa, barn(slig) och vuxen, lesbisk och hemmafru, häxa och helgon. Allt hon skriver handlar om svårigheten i att hitta balansen mellan dessa polariteter.”

 

Tydligen skall man inte blogga hej innan man ens anat flodens delta bredvid skymningens höghaltiga korallhorisont

Det säger jag därför att “The Autograph Man”, herregud, tar den aldrig slut? Säkert är den så pass bra som jag upplevde den i början, men den göre sig icke alls som pendlarläsning; som pendlarläsning är det tydligt att jag behöver något oerhört kortfattat som aldrig någonsin sträcker sig förbi en helg. Vill eg inte ruinera Zadie Smith, dvs vet ej hur lösa detta delikata dilemma: har försökt läsa “The Autograph Man” hemma men där passar den ännu sämre, ety över parkettens flacka landskap profumata av Centraleuropa och tropiker, är “The Autograph Man” inte mer än en stendöd pocketbok av exakt noll intresse.

Ur gammelmosters vykortssamling del 001

“Apprehended like a common terrorist”

Jag läser Ellen Gilchrist’s “The Courts of Love” (1996), och en av novellerna handlar om islamisk terrorism. Jag kan inte låta bli att undra om hon hade kunnat skriva nu, post-9/11, vad hon skrev då, fem år tidigare; jag undrar huruvida hon skulle ha blivit stämplad som en nationalistisk dåre, om hon idag tagit upp denna infekterade tanke- och känslosoppa av “vi mot dem”, i “The Courts of Love” f.ö. förlagd till Berkeley. Jag reagerar starkt på Gilchrists sätt att låta en av sina karaktärer beskriva utseendet av och misstänkliggöra en man från Mellanöstern, enkom av den anledningen att han härstammar från just Mellanöstern, innan jag inser att Gilchrist måste ju få skriva vidriga karaktärsfel hon också.

Salman Rushdie nämns i samma novell.

Jag har påbörjat, för att sedan radera, flertalet inlägg om min bojkott av Paul Auster, Milan Kundera och just Salman Rushdie. Jag är så arg att jag inte kan formulera mig, jag kan inte på ett tillfredsställande sätt förklara hur jag känner.

Jag föraktar ovan nämnda män därför att de alla tre skrev under Bernard-Henri Lévys ytterst smaklöst formulerade brev till Roman Polanskis försvar. Jag föraktar den som försvarar en våldtäktsman, och jag har ingenting till övers för den som, likt bl.a. dessa tre män, så lättvindigt avsäger sig all trovärdighet och framtida respekt.

Jag är så arg, att jag har funderat på att inkludera Siri Hustvedt i min bojkott. Vad är man för slags människa, om man kan leva med en man som godkänner drogandet och våldtäkten av en trettonåring?

Och så, liksom i mina tidigare, raderade inlägg, blir jag hetsk och bitsk och jag måste öppna ett fönster för att kyla ned mig.

Hittills innebär min bojkott att jag inte läser de böcker av Auster, Kundera och Rushdie som jag redan har i min ägo, och jag köper definitivt inte några nya. Det är alltså inte enkom en ekonomisk bojkott, utan även en intellektuell. Bör jag göra mig av med böckerna, funderar jag vidare. Hittills har jag kommit fram till nej, ety kunskap är makt. Det är de totalitära som förbjuder, bränner och till slut, efter massakrar, våld och elände, förlorar därför att de har ignorerat vad de har ansett vara “fel” eller “farligt”. Cirkeln sluts i och med att jag frågar mig: löper jag risk att bli ignorant, om jag inte läser Auster, Kundera och Rushdie?

Eftersom det har kommit till min kännedom att inte “alla” känner till att dessa män faktiskt skrivit under brevet till Polanskis försvar, fortsätter jag att ponera människans moraliska plikt, och nöjer mig under tiden med att blogga det här, summan av vad jag kommit fram till hittills.

Läs delar av brevet samt Jenny Diski om detsamma i LRB.

Förutom detta, tycker jag lika bra om “The Courts of Love” som allt jag tidigare läst av Gilchrist. Ständigt balanserande på gränsen till simpel känslolitteratur, fortsätter hon att erövra med små sprakande stickor av magi och frihet.

Bild- och fotoboksblogg del 003

Mårtensson, Jan och Turander, Rolf: “Kungliga Djurgården: en kulturhistorisk vandring”, Wahlström & Widstrand 2007

Där står vi med vässade rosor i våra käftar

Äntligen har jag börjat läsa “Marcel Proust: Letters to his Mother” (Rider and Company, London 1956), mitt exemplar av boken har i ett tidigare liv tillhört en Catharine Savage. Jag vet inte om det är hon (rött bläck) eller ngn annan bokägare (ljus, mkt tunn blyerts, antagligen stiftpenna) som antecknat i marginalen längs med det ena av de två förorden.

Av förorden föredrar jag Pamela Hansford Johnsons essä som känns mer modern än George D. Painters introduktion i det att hon skriver homosexualitet, under tiden Painter skriver inversion; Hansford Johnson skriver passionerat att “På spaning efter den tid som flytt” förändrar ditt liv, Painter försöker helt ältande dechiffrera vilken av Prousts bekanta som stått modell för vilken romankaraktär (gäsp! Detta är verkligen så pass ointressant att jag börjar tro att de som febrilt söker ett slags “sanning” gällande romankaraktärer, inte alls har förstått vad litteratur är.)

Hansford Johnson ritar upp ett diagram över den byggnation som är “På spaning” (stjärnkarta!) och förklarar hur romanens karaktärer och platser till slut möts i en vid cirkel. Painter å andra sidan tillhör lägret som hävdar att Proust även älskade kvinnor, köttsligen så väl som platoniskt. (Jag blir lite trött på Painter men ser ändå, med skräckblandad nyfikenhet, fram mot hans vad jag förstår ganska undermåliga biografi över Proust.)

Den person som har markerat med blyerts, har gjort så enkom längs Painters introduktion till dessa Prousts brev; där Painter skriver att Proust erfor fysisk kärlek tillsammans med Louisa de Mornand, står med blyerts “Painter seems sure of this. See The Later Years”. (Naturligtvis började jag fantisera om vad denna antecknande person gjort med sin efterforskning, skrev han/hon en essä, en avhandling, drömde han/hon om en egen proustblogg..? Jag googlade och hittade Catharine Savage Brosman som är Professor Emeritus i franska på ett av universiteten i New Orleans (där jag köpte boken), och som skrivit om bl.a. Gide, Zola, Sartre, de Beauvoir … och Proust.

Plötsligt känns världen alldeles för liten.

Sväller proustkabinettet längs minnet av snirkliga magnolior en oktoberkväll

Agerings har tyvärr inte svarat på mitt mail om prenumeration på de tecknade delarna av “På spaning” ännu; jag kunde helt enkelt inte längre hålla mig och bad därför än en gång min man gå förbi Hedengrens, denna gång för att köpa del 1 av serien till mig. Man sväller sålunda sidledes såväl som på lyckolängden.

Zadie Smith “The Autograph Man” s. 135

“Only idiots use the word “literally” in conversations”.

[x]

Den tryckta bokens oövervinnerliga skönhet

Säg den läsplatta som ger rött skinn och gyllene stjärnor, säg den läsplatta Gun köpte i Chamonix den 15 augusti 1951! (Chamonix i augusti! 1951!)

“Chaque fois qu’il parlait de quelque chose dont la beauté m’était restée jusque-là cachée—”

Apropå de olika engelska översättningarna av “På spaning”-sviten, om du vill nörda ned dig i Prousts underbara värld, föreslår jag att du besöker Mrs. B. som har publicerat jämförande stycken av Moncrieff/Kilmartin- och Lydia Davis-översättningarna.

Våga vägra Proust och Palmolive, Zola och Resorb

Jag blir ofantligt ledsen när jag läser att den nya läsningen, d.v.s. den som laddas ned till läsplattor, kan komma att innehålla reklam. Vanligtvis är jag helt för framsteg och utveckling, men det finns begränsningar; och reklam kan knappast heller ses som varken framsteg eller utveckling. Kastner skriver i SvD att litteraturbranschen är konservativ, men vågar man hoppas att den är så pass konservativ att läsplattan, när det handlar om annan läsning än av t.ex. vetenskapliga journaler eller en viss typ av akademiska verk, går och självdör i ett uttråkat hörn?

Runt London är det alltid bostadsområden under inflygningsbanor som romanerna cirklar

Jag har börjat läsa Zadie Smiths “The Autograph Man” och är hittills positivt överraskad, ety jag vill minnas att det är just “The Autograph Man” jag har hört relativt mkt negativt om. (Eller är det kanske “White Teeth” jag tänker på? Det var hsh “White Teeth” jag trodde att jag hade stående i oläst-hyllan, innan jag påbörjade denna min andra smithroman.)

Jag ogillar det svaga drag av barnslig naivitet som färgar romanens början, ett drag jag f.ö. associerar till Jonathan Safran-Foers “Extremely Loud and Incredibly Close”, men Smith är ju på inga villkors vis så effektsökande som Safran-Foer, så jag haver absolut överseende med detta. Smith är dessutom en av få författare som kan få mig att längta till London, vilket säger en hel del om hur mkt jag tycker om hennes stil (eller för all del även en del om hur jag känner inför London).

Länktips: Zadie Smiths Speaking in Tongues (The New York Review of Books), On The Road: American Writers and Their Hair och ett samtal mellan Smith och Ian McEwan (The Believer).

När dynamiten exploderar bältans infekterade och förskjutna celler

Jag har ju älskat både “Grub” och “Hunger” av Elise Blackwell, och hade därför enorma förväntningar på hennes “The Unnatural History of Cypress Parish”, som dessutom, gräddtårta på king cake, utspelar sig i Louisiana. Därför var det lite av en besvikelse att… romanen inte omedelbart attackerade och skar upp mitt bröstben för att infiltrera magma och sprudlande spririt. Det tog ett tag. Det tog faktiskt väldigt lång tid innan jag slutligen kom in i Blackwells språkrytm och kände träsket pulsera, kände människornas rörelser. När detta väl skett, var romanen slut. (Om min tid vore oändlig, skulle jag ha börjat läsa om “The Unnatural History” direkt, för att se huruvida jag skulle komma att uppleva saker annorlunda under rond två.)

“In the late nineteenth century, half a dozen childen infected with leprosy were removed from a pest-infested house in New Orleans and taken to the former sugar plantation at Indian Camp, a designation that eventually gave way to the name Carville. This may well have been an act of kindness. “

Precis som med “Hunger”, har jag lärt mig mycket av “The Unnatural History”, under hela läsningen har jag suttit imponerad över all den forskning Blackwell måste ha utfört för att skriva den här romanen: den stora floden år 1927, leprans geografi samt mer vardaglig lokalhistoria. Att det sedan är en fiktion som utspelar sig i en påhittad kommun, spelar ingen roll ety alla yttre parametrar är korrekta. Och jag tycker så ofantligt mycket om romaner som lär mig någonting. Visste ni t.ex. att i Louisiana och östra Texas, är det mestadels bältdjuret som kan beskyllas för att ha spridit lepra? Blackwell skriver ganska mycket om Carville, alltså den f.d. plantagen som 1893 blev en leprakoloni. Jag har knappt kunnat sluta googla:

Videoklipp: “Triumph at Carville”

Thomas Lindahl Robinsons “Portraits from Carville”

Översvämningen 1927

När litteraturens vagga är en Walmart, är det knappast längre litteratur

Jag kan omöjligtvis vara den enda som slutat att köpa böcker från Adlibris, Bokus och Akademibokhandeln; knappast kan jag vara den enda som får lust att starta nätbokhandel med endast kvalitetslitteratur från de mindre förlagen, en nätbokhandel där en pocket definitivt kostar mer än 39:- och tar längre än en halvtimme att läsa. Väl?

“Till min stora skam var jag inte ens ett underbarn.”

Jag har läst Marcel Bénabous “Varför jag inte har skrivit någon av mina böcker” därför att jag har haft den stående oläst i min hylla i två år; jag läste “Varför jag inte har skrivit någon av mina böcker” med den förhoppningen att jag skulle bli ytterligare omsluten Oulipo (och under läsningens gång blev jag just detta plus uppfylld av den insikten att jag inte är den enda som inte har skrivit någon av mina böcker, även om just Bénabou säger detta mer i fiktionens än i den autobiografiska andan). Jag har till slut läst “Varför jag inte har skrivit någon av mina böcker” därför att jag hela tiden vetat att jag skulle tycka om den, speciellt under ett bedövande grått regn.

Jag skjuter ofta upp läsningen av mkt bra böcker tills jag känner att jag inte kommer att överleva om jag inte genast läser något mycket bra, vilket förklarar min två-åriga väntan på “Varför jag inte har skrivit någon av mina böcker”; uppskjutandet av läsning av bra böcker, beror i sin tur på att jag när en både skrattretande och sanningsenlig uppfattning att jag aldrig kommer lyckas känna till och få tag på det bästa litteraturen har att erbjuda, alltså snålar jag på det jag hittar och har. (Jag skulle aldrig kunna nöja mig med att läsa ut en halvtaskig roman och ändå glatt säga att: men dialogen var mkt bra!, eller: men personporträtten var trovärdiga! ety jag skiter högaktningsfullt i såväl välskrivna dialoger som trovärdiga personporträtt så tillvida de inte bor mellan förtjusningens draperier och litteraturens putsade tron.)

“Att inte skriva är också en handling, kanske till och med en god handling.”

“Varför jag inte har skrivit någon av mina böcker” förklarar alltså varför Bénabou inte har skrivit någon av sina böcker (trots att han faktiskt har skrivit flera av sina böcker), ibland tänker jag att “Varför jag inte har skrivit någon av mina böcker” kanske t.o.m. är en allmängiltig förklaring till varför varken jag eller många andra inte har skrivit någon av våra böcker: d.v.s. att läsa Bénabou är att lära känna sig själv en smula.

Vilken engelsk översättning av Proust rekommenderas?

Ett förslag här.

Bild- och fotoboksblogg del 002

Potron, Jean-Paul: “Nice, Hier et Aujourd’hui”, Gilletta 2006