“Din kontinent blir för dig några geografiska omloppsbanor, elastiska och gulfärgade.”

Det var minst tusen år sedan jag läste prosa på internet, men så här ett knappt år efter dess publicering –kolla Azam Bahramis Allt hade sjunkit in i mörkret.

Tjurar & stjärnfall, på andra sidan tropopausen.

Ytterligare Marianna Uutinen på Tchoupy: [1] och [2].

Raderna som fick mig att börja läsa romanen som givits namn efter världens vackraste park.

i hjärtat av Asien Pamir popplar som nonchalant lät sin gyllene snö falla svidande ögon rentvättade ljud Mindes detta andra uppvaknande eller snarare denna andra halvslummer i Delhi även den efter en sömnlös natt i flygplanet luften ljuden liksom rentvättade även där sällsamma läten av fåglar som man föreställde sig sällsamt ultramarinblå med långa krökta näbbar förmodligen omgivna av växtlighet jättelika blad jättelika blommor peppardoftande fjäderprydda träd giftiga frukter luftens sus gamarna som man påstår sköter renhållningen och som slukar både sopor och as det lär finnas eller har funnits ett torn i Bombay på vars topp man lade ut liken åt dessa dödgrävare

ur Claude Simon – “Jardin des Plantes”.

Senare googlade jag naturligtvis Rutherfurd.

Jag ville så gärna läsa en fet stadsbiografi, men som vanligt verkar jag ha för höga krav: lyrisk prosa, exceptionell forskning samt en åtminstone halv-fängslande historia.

Utan ngn som helst efterforskning köpte jag Edward Rutherfurds “Paris” som visade sig istället vara världens största paljettmuffin med tre toppings, två strassband, en pudrad nuna och extra strössel (dvs jag mår illa). Jag har fört debatter i mitt huvud huruvida jag skall fortsätta läsa eller ej; pro: alltid lär jag mig något, men con: jag är konstant irriterad och förbannad – eländet började när en ung pojke, på ngn av romanens första sidor, i slutet av 1800-talet berättar att han och hans pappa brukar “play ball in the streets” – här föreställde jag mig Marcel Proust (vars namn SvD för övrigt lyckades stava fel i gårdagens artikel om Sara Danius) som barn, hur han på en trottoar i Paris kastar en boll fram och tillbaka med sin far, jag fick ont i huvudet och därefter blev det bara värre. På Facebook skrev jag att “Really, Rutherfurd might be Dan Brown’s cousin for all I know”.

Vad vill du göra i eftermiddag.

12741.

– När jag dör kommer dom och vill göra en utställning, dom köper det här verket och även skisserna. “Varför vill ni avbilda en tom potatissäck?” frågar någon. “Vad vill ni egentligen säga med den?” Någon menar att det är en skarp allegori om samhället, om de ökade inkomstklyftorna. Och du svarar: “Nej, det är ingen säck, det är min fru som jag lyckades älska i mer än femtio år.” Sen går dom för att dricka kaffe. Dom äter ostkaka och undrar högljutt medan de äter: “Tänk att han älskade en kvinna som såg ut som en säck i över femtio år.” Och så är det någon som bjäbbar emot och säger: “Jag tror inte på att det är hans fru, när allt kommer omkring. Jag tror i alla fall att han vill avbilda samhällets omvandling från agrart till urbant. Han avbildar urbaniseringen, jag säger bara det. Själva brytningsperioden med alla dess smärtpunkter återger han genom att avbilda denna kvinna som ser ut som en säck.” Därför hade det varit bättre om du hade målat mig när jag ännu påminde lite om en kvinna, då hade du sluppit näsvisa feltolkningar.

Ur Riikka Pulkkinens “Sanningen”.

Ack att vara en sådan romantiker!