Resusciterar man sina dammiga staplar genom kvällar av rusande tågräls

Vad jag minns bäst från en av mina littslattar, “The Other Side of Israel: My Journey Across the Jewish-Arab Divide” av Susan Nathan, är hur Israel sedan 1948 skövlat skogar av oliv- och fruktträd för att istället plantera diverse barrträd, oanvändbara för befolkningen, extra så sedan dessa “naturliga skogar” dessutom blivit nationalparker eller rekreationsområden.

“The state uprooted the natural vegetation of olive, carob and fruit trees the area was renowned for and which the villagers had cultivated for generations, and surrounded them instead with the useless pines, ‘I am sure the point was to prevent us from making a living from our old trees,’ Abu Hayja said.

I interrupted him to say that many years before I had stayed at the Carmel Forest Spa Resort, which is just visible from the road leading to Ayn Hawd. In those days I had wondered at the glory of the forest and national park; it had never occurred to me that the whole landscape was artificial.”

Ett porträtt av bloggen som länk

jomen kolla visst!

Analogt album del 006

Litthuden härdas hårdare genom den slabbiga relaxläsningen under hettans spetsmönstrade majolica

Man cyklar över broar, genom klasar av fuktmoln hänger den öde staden, bortom slott och kanal brinner Tomtebodaterminalen över räls och varv; man längtar läsa en sthlmsdeckare trots att man vet att 99 % av nyskrivna deckare är förlorade, bortom all kritik. Man kan inte låta bli. Till slut sitter man där läsandes en deckare vars adjektivpool till 76 % består av ordet gigantisk. Man intill känner fysiska obehag utgrena genom diencephalon när man föreställer hur förlag med nöje eller dollarstämpel i blick ger ut sådan illaskriven skit. Man känner spridande trauma när man tänker på att detta, denna slarvsylta av dålig fantasi, brist på nytänkande och ointresse för språkets möjligheter eller ens dess välbeprövade grammatiska regler, är vad majoriteten av människor syftar på när de säger att de tycker om att läsa, när de solfjädrade med hjärtan krypandes över kindben och lungor utbrister att jag läser väldigt mycket!.

Man klär sig långa släp av isflak och pudrar över en tillstymmelse till färg, rörelse och känsla

“Flickvännen” är en ovanligt lugn och sansade kärleksroman skriven på ett till synes känslomässigt distanserat språk; texten är ett slags uppradande av känslor, tankegångar och produkter, vilket får mig att tänka på både Elise Karlsson (“Lonely Planet”, Klassikerbloggen) och Linda Rampell (”Zoo”). Språket, som är lite för “modernt” för min smak (”spendera” istället för “tillbringa” etc.) är lätt och drivande och sansat till grad av djupfrysande — nästan samma exakta beskrivning jag skulle ge även romanens alla personligheter: som läsare väntar man efter romanens slut en ultimat explosion av vrål, inälvor och oåterkallelig smärta.

Jag har alltid varit mycket förtjust i Karolina Ramqvists texter, och är så ännu efter “Flickvännen”.

Hunger är en flod genom Philadelphia

Färgerna svalkar sig i skuggan av ett träd

I ungefär höjd med den andra äktenskapsårsdagen

Man är på det klara med att man aldrig äger någonting, varken dagen, den skuggiga Körner Park eller varandra, men flätar man ändå tillsammans en bländande dagskedja över Tempelhof genom den enes ljusa hår, man rispar syrligt längs den andres bleka armar en förskjuten månad, ett främmande ekosystem.

Man visar ett lågupplöst digitalfotografi föreställande en målning, en jättelik målning av ett hyreshus — i verkligheten täcker målningen ett helt konsthallsfönster, nu ligger den knappt synbar i en liten mobiltelefon i en utsträckt hand. Man lutar sig över fotografiet, över målningen, över ett hyreshus, över en satellitkarta över Handen, Brandbergen och Fittja; bergstoppar skrapar hål på ens handflator och flammande rallarrosor stiger brännande i kapp solen längs vader och lår.

Senare promenerar man över järnvägsspår, man stannar framför det stora konsthallsfönstret och står där med en påse albinoögon i handen under en isande hagelvind och tittar, man står bredvid varandra insvept i mantelvävnad, man står i samma sorts svindlande blå som flyter över målningen, i samma svävande berlinerblå som tränger genom uppluckrade ådror och avfrostade preusserdiken. Man äger varken Potsdam, Spandau eller Neukölln, men man finns i en stund bredvid ett levande, ett pulserande, bredvid ett organ spelandes neonfyllda hymntentakler.

På andra sidan parken (snövit, ödelagd, vindplöjd) står längs en välryktad och svansflätad allé en restaurang av guld, manglat linne och kylda vinbuteljer. Genom immiga fönster matar man varandra glupska med kaviar! pärlmusslor! krabbklor! fines de claires! hummer! blåmusslor! havskräftor! pilgrimsmusslor! Läppar av oljefält och stenbitsrom, överarmar bleka som pärlemor och servitriser som frackklädda glider utmed sammetsklädda väggar. Längs stränderna och genom parken (vindvit, snölagd, ödeplöjd) strövar i damm och dy rådjur, leoparder och hjortar; under buskar häckar harar, aror och rävar. Från bakom ruinernas fördragna gardiner spanar Ernst Billgren, Bruno Liljefors, Linn Fernström.

Tiden sorterar systematiskt morgnar och skärgårdsöar i fack av veckor, dagar och minuter; tiden sorterar uppstoppade händer med omålade naglar, påfågelfjädrar i purpur och ryska flygplansbyten i lådor märkta med korrekt årgångsetikett. Så småningom bär man upp lådorna på vinden, man bär ned dem i källare och ut i förråd. Man ställer lådorna längst in i garderoben men man gör sig inte av med dem, istället spänner man sina oändliga tak med knoppande stuckatur, med himlar över Kungsholmen, med åar under hansastädernas bokskogar, med skallrande järnvägsräls runt buktens långa båge.

Om morgnarna doppar man det torra brödet i det svarta kaffet, man turas om att svalka varandra med plymer av sassafrass, med kronor från kamferträd.

[pappersbröllop]

Dagens citat

“You owe it to yourself to read widely, greatly, omnivorously.”

Dricker man littslattar botten upp

Vi kom överens om att skåla in sommaren genom att avsluta högen littslattar som oundvikligen blir liggandes i svämmande klasar. Littslatt nummer ett att ta itu med blev för min del Gérard de Nervals “Andra riken”, en txtsamling prosa, lyrik och brev (inkl. självmordsdito) som jag är övertygad om att jag som sjuttonårig hyperromantiker hade älskat – nu luktade det dock alldeles för dammigt med girlanger av rutten flora svepandes, på ett osympatiskt sätt, även om jag skall erkänna att jag blev lite ljuv inombords av t. ex. en titel som En allé i Luxembourgträdgården eller en txtbörjan som “På våren år 1835 greps jag av ett häftigt begär att se Italien.” (Octavie). Men inte mer än så. (Jo, förresten, förordet är verkligen strålande, det höll mig i fast grepp.)

Analogt album del 005

Öland 200906.001

«un excellent homme nommé Dutilleul qui possédait le don singulier de passer à travers les murs sans en être incommodé. Il portait un binocle, une petite barbiche noire, et il était employé de troisième classe au ministère de l’Enregistrement.»

Jag tycker så mycket om Lind & Co:s serie Nittonhundra*! Först Antoine de Saint-Exupérys ljushettande “Kamrater på en irrande planet” och nu Marcel Aymés hypertorra, fantastiska novellsamling “Mannen som kunde gå mellan väggar”: här dansar genom välkalkade historier just mannen som kunde tränga sig genom de fetaste stenväggar, kvinnan som multiplicerar sig för att stå ut, för att uppleva; här dansar genom kriget alla de parisare som försöker köpa sig fria från den relativa döden. Aymé lägger för oss det perfekta språket, språket om vilket man drömmer i dessa tider av slappa, bilringade intriger, i dessa tider då verkar både “författare” och redaktörer ha glömt att vi faktiskt har till vårt förfogande ett intrikat språk av betydelse. Sprudlar! säger jag. Nu är dessutom hög tid att beställa boken ety kostar den enkom tjugotvå (22) kronor. Tips.

* Varför länken de hänvisar till, www.lindco.se/nittonhundra, inte fungerar, varför hela deras webbplats öht är så länkovänlig, är dock för mig en gåta. Hej PR-avdelning?

Den vackraste lyrik jag vet är ett specifikt medvetande genom den urbana realismen på en personlig nivå

Det som slår mig hårdast var gång jag läser en Tom Wolfe-roman, är att det verkar vara mycket, mycket svårt att vara man. Ständigt dessa, ur min vinkel helgalna, kalkyler över vad omgivningen (d.v.s. andra män) noterar och värderar av ens beteende. Fysisk styrka! Emotionell råhet! Cash och uppsillade ungdomskvinnor! Is i magen och kyla i huvudet! Tjurbred nacke och bultande biceps! Jag tror att min fascination för Wolfes berättelser huvudsakligen bygger på min egen motvillighet att differentiera mellan kön och etnicitet på det sätt som Wolfe gör — hans ständiga separation och alienering av män och kvinnor, det ständiga motsatsförhållandet, eller skall jag kalla det en ständigt pågående revolt, ett av det amerikanska samhället sanktionerat halvkrig, mellan vita och svarta.

Det är naturligtvis inte lättare att vara kvinna i en Wolfe-roman, långt därifrån, men sällan läser jag en författare som så till den grad välskriver (den amerikanska) manlighetens trauma som gör Wolfe. Liksom övriga Wolfe-romaner jag läst, sträckade jag intill utan uppehåll “A Man in Full” ety just precis: Amerika! rasrelationer! politik! moraliska dilemman! Jag älskar det: inte alltid, men när tröttheten dåsar och jag vill från A till B till C, när jag vill ett annat slags Amerika, då finns ingen ens i närheten av Wolfe — ack Atlantas glittrande affärscentrum, Söderns tunga trädblomster! (Manlighetens växande svettringar, kvinnans krympande utrymme!)

Önskar man en trevlig midsommarhelg med en gammal mobbebild

Analogt album del 004

Man väver ockra och turkos under talldoftande himlars poetiska juridik

Bonniers julböcker är kanske den trötta kvällens bästa läsning – Marie Hermanson, vars “Musselstranden” jag läste för fem evigheter sedan och knappt alls minns, skrev i dagboksform “Mattväverskan” (2002). Trots en förutsägbar historia, tycker jag mkt om berättelsen längs en kuvad (dock mentalt fri och kapabel) kvinna som i slutänden inte låter sig nedslås av livets bittra stigar – speciellt pro-aktiv är hon inte, men ändå, det hade kunnat vara så mkt värre. Samma drömska, möjligen är detta vad en julhistoria kräver, medvetande som Anna-Karin Palms juldito, men en allvarlig, mer nonsensfri stil som tilltalar iaf mig så mycket starkare.

“Mattväverskan” fick mig att tänka på Gilmans “The Yellow Wallpaper” – den bedrövliga kvinnohistorien i kortformation, ety mer än så tyar man icke.

Brinner böckerna purpur i hyllorna

[1. Jag härmar Mrs. B och 2. jag har tidigare bloggat i orange.]

Jag tror på glaskross, men aldrig någonsin kan jag på allvar behärska en historia om en ängel

För trettonhundra livstider sedan, läste jag Anna-Karin Palms “Målarens döttrar” och tyckte om den; jag tror inte att jag skulle tycka om den nu, men det kanske enkom beror på mitt dåliga minne (jag svär ibland att jag inte ens har något minne, att mitt huvud är en vit sopcontainer dit information går för att dö). Nu har jag läst Palms “Advent” (Bonniers Julbok 1998) och språket får mig inte att minnas “Målarens döttrar” eller varför jag tyckte om den: det hade jag egentligen inte heller väntat mig, men jag hade tyckt om det, om så hade varit. Istället fann jag “Advent” blek som aprikoskräm, en historia om människor man struntar i — de är osympatiska och vardagliga och galna, men vem bryr sig?

Vi säger att fälten ligger vidöppna

Låt gå en endaste gång för “drabbande”, men “suggestiva” kommer jag aldrig någonsin att kalla de skrivna orden

“Om jag låtit mig bli utnyttjad, förnedrad och lurad, så måste jag ju vara en värdelös idiot? Är det inte en logisk slutsats?”

Så är Christine Falkenlands “Öde” som väntat: intim och inre, en kort historia om en kvinna nästlad religion genom en säsong i analys. Som vanligt står en kall och karg västkustö som enda yttre rekvisita; havet så gnistrande som en ädelsten man vill stoppa i munnen och rotera mellan sina tänder.

Jag vet aldrig hur jag skall förhålla mig till Falkenland! Jag blir äcklad av hennes förstörda kvinnor, jag blir äcklad av männen som förstör kvinnorna, jag blir äcklad av den oändliga kedjan av män som tvingar kvinnor att förstöra andra kvinnor; äcklet jag känner för hennes kvinnor, är enkom en förlängning av äcklet jag kan känna för både för mig själv och för mänskligheten i stort, det är knappast, s.a.s., Falkenlandsspecifikt. Vad som dock är Falkenlandsspecifikt, är att hon är en av få känsloförfattare jag klarar av att läsa, kanske tack vare de karga texterna och de tunna volymerna som till synes begränsar både hat och självömkan.

Hur mycket jag än hatar religionen, och i detta fall männen som använder sig av den för att slita sönder kvinnorna, utgör den i Falkenlands romaner ett för mig exotiskt element. En hel ö med obeskrivbart rädda, fega och gudfruktande människor? Det är sci-fi!

Det mest drabbande, om jag vågar använda mig av det ordet, med Falkenlands texter, är att de känns som om Falkenland, eller kanske hela kvinnligheten, skulle gå under utan dem.

[Exit light.]

Lysande soundtrack

“Infödd soldat” brusar i bakgrunden till mitt läsande – majestätiskt. Regnet smattrar, man förbereder iskuber till margaritas.

V.v. jmf min geografi

Jmf här.

Förstår ni hur uttråkad jag är, om jag publicerar en enkät?

Senast köpta inbundna bok: “Skogshuggning” – Thomas Bernhard
Senast köpta pocketbok: “Those Barren Leaves” – Aldous Huxley
Ultimata längden på en bok: obegriplig fråga.
Favoritbokhandel: Antikvariat De Aderton
Favoritbibliotek: Sthlms Stadsbibliotek filial Fridhemsplan
Favoritplats att läsa (i hemmet): liggandes i soffan.
Favoritplats att läsa (utanför hemmet): sittandes i flygplan.
Fem författare du alltid köper i inbundet format: så bra det skulle vara, om Bonniers Panacheserie vore inbunden.
Bästa lässnackset: man kan drömma om sina forna dagar som cigarettrökare.
Bästa läsdrycken: alkoholfritt. Fylleläsning är dumt.
Bästa bakgrundsljudet vid läsning: ett otydbart brus av människor runtomkring alt. tystnad.
När på dygnet läser du helst? alltid.
Bästa bakfylleläsningen: Vanity Fair.
Bästa kollektivtrafikläsningen: en ljuv roman att kontrastera den hårda verkligheten.

Perrongspaning i den arla gryning

Omslagshund tillhörande Thorsten Jonssons “Berättelser från Amerika”.