Under dagens senare del drar ett omfattande snöfallsområde in över landet med friska sydostvindar.

“That I smoked hash with tobacco was critical during this phase of my project, although I was resolved never to smoke a cigarette again after leaving Spain”.

Alldeles för sällan läser jag romaner om poeter; Ben Lerners “Leaving the Atocha Station” är en roman om en amerikansk poet i Spanien, och romanen  är till en början mycket rolig, för att småningom övergå till modern tragik av you-aint-nothing-but-a-skitstövel-varianten, men ändå: en poet i Madrid; ändå: en roman om en poet i Madrid, ändå en roman om språket och om världen – framförallt en poetisk roman om språket och världen, i Madrid.

Vykortssamling del 001

Den barocka institution flyter våghalsad nedför flodens brusande styrsel.

De sista av Cărtărescus texter i “Why We Love Women” tvångssläpade jag mig igenom och när jag till slut smällde ihop bokens pärmar var det med stor irritation över idiotin, speciellt i den text som givit samlingen dess namn; min reaktion att författa det långa manifestet staplande tecken på att mänskligheten är så stupid att den förtjänar sig själv, var omedelbar.

Bär man Samarkand den ädelstenssköld över bröstets ryska proustianplatta

Dagens reatjack

Mircea Cărtărescu, 10 maj 1999:

“Skulle vilja skriva en liten bok, en liten roman, fullkomligt objektiv, torr och skriven utan panik. En naturlig bok, anspråklös och sann som en hammare eller ett stycke tyg.”

Yada, yada

Hjärnbark strimmades flammig av tankeandans pusta: vad var egentligen det bästa, eller i alla fall det mest minnesvärda, jag läst under det gånga året, frågetecken.

Det visade sig att det bästa jag ev. läste under 2011, det läste jag under 2010: Aslı Erdoğans “Staden i den röda kappan”.

Guld, rökelse, myrra och morgonkaffe på sängen.

Mircea Cărtărescu,18 februari 1999:

“Vinet är nästan svart med körsbärsrött skum. Utanför blir diset allt mjölkvitare, huset mitt emot syns nästan inte, snön faller blöt och smälter genast. Fattar inte att jag en gång var poet.”

x

Philadelphia Child (2001)*

*

Istället läser vi hellre hjärnans Bernini, järnslottets köksträdgård eller barmästarens silverspolade lungsot

Ständigt inbillar jag mig av någon anledning att jamen Horace, han är ju bra! Men det är han inte, och samma slutsats når jag varje gång vare sig läser jag “Beröringens ABC” eller “Meteorer” eller “Cigaretten efteråt”. Hur mycket vill jag än adorera Horace så är det, på grund av hans eviga gnäll och tjat och diss av unga kvinnor stört omöjligt att välkomna in i hjärnans djungel denna människa som verkar ha så svårt att förstå att någon som inte är exakt som han själv, kan vara något att ha – en åsikt glimmar starkaste pilen varthän barkar Engdahl, Horace: bakåt in i dimman bland köttskrikande klåpare, rabiesfyllda trädhundar samt ett regnvatten fluorescerande av pontiacfeber.

“My brothers and I had been at the party all along. We fueled our rebellion with alcohol instead of drugs, but aside from that there was nothing the hippies were up to that we hadn’t already tried.”

Dagen då jag inte klarar av att läsa en Ellen Gilchrist är nu och novellsamlingen är “I, Rhoda Manning, Go Hunting with My Daddy & other stories”. Aldrig förr så till den grad (om än visst tidigare till en mycket nära grad) har Gilchrist ältat den vuxna kvinnan ständigt idoliserande sin virile far, sin rike far, sin skitstövelfar, sin agande far, sin rasistiske far, sin själviske far. Jag blir totalt utmattad av den vuxna kvinnans oförmåga att rusa därifrån åstad ptrrooo, stopp och belägg, jag slänger i från mig boken.

Med den själens gyllene wienerpromenad önskas goda nya året.

“Min man gjorde en olycksalig rörelse”

Naturligtvis tycker jag att idén bakom Éléonore Merciers “Han bara slog och slog” är genial. Absolut och alldeles genial.

Att sedan läsa “Han bara slog och slog” är att se i världen det rasande helvete, och varför inte, varför blunda, varför låtsas som om något annat än elden, glassplittret och slagträn. Överallt, ja överallt, flåsar våldets andedräkt av dödgrävare: över takåsar, under skärgårdsbryggor, genom stadsparken, längs med järnvägsspåren; bakom snabbköpshörnet, runt sjukhusknuten, över lördagssteken. Glöm för allt i världen inte det när ni uppfostrar era söner.

“Det gäller en kvinna som är anställd hos oss och som kommer hit alldeles blå runt ögonen”.

“She stood for a few minutes just outside the door in the amethyst light of prima sera.”

Den skönskrivna bagatell handlar monetära rikedomens ensamhet, den svunna skönhetens komna straff; d.v.s. Tennessee Williams “The Roman Spring of Mrs. Stone”; jag säger är det tur att tar den inte i anspråk mer än en eftermiddag, ety i alla fall inte jag, står ut med det egenkära bedrägeriet och stackars rika olycka, hur än skönsjunget runt romerska pelare genom rökelsens ljus om en morgonritt i den Borghesepark.

“In the days of her unfaded beauty she had preferred simple clothes and a single ring, but her taste had now shifted to gowns and jewellry that seemed inspired by the baroque façades of Bernini. Among them was a dinner gown of golden taffeta covered with ivory lace with which she wore several ornate rings and a necklace of pearls and topaz [---].”

PS. Till en läsningsbakgrund att ha “La Dolce Vita: The Dark Side of Rome in the 1950s” i sitt huvud gav än djupare en klang och fasett åt Mrs. Stones stackars dilemmor.

“Militära ordningsstyrkor, beväpnade med automatkarbiner, i hjälmar, svarta oljerockar och kängor, patrullerade långsamt längs Boulevard Sébastopol.”*

I början av Perecs “Tingen” tänker jag ofta på Sarrautes “Planetarium” och dess huvudpersoners jakt efter perfekta den bergèren; snart utbrister jag dock att jag älskar Perecs “Tingen”; jag älskar hur Perec ständigt alltid radar upp saker, vägkorsningar och hyllmetrar för att bena ur och försöka skapa förståelse för världen, för människorna, för allt som rör sig kring.

Ett tag tänker jag bl.a. att det är härligt hur Perec flyter det smidiga oljelagret över världens hjässor, hur står han utanför utan att veta egentligen alls varför t.ex. en romans huvudpersoner flyttar till en annan kontinent; har Sylvie blivit våldtagen eller missfostrad eller är det kanske något helt annat som har hänt, eller är det som Perec säger, att ingenting särskilt alls har hänt förutom den leda och tristess?

Jag är tacksam att “Tingen” har hänt, att Perec har hänt, att den poetiska inventeringsmetodens litteratur har hänt, och jag tackar den julgenerösa Ann-Sofie för “Tingen”.

“Från toppen av vattentornet såg de hela byggnaden som på alla fyra sidor omslöt den stenlagda gårdsplanen, med sina två portar i spetsbågsstil, hönsgården, svinstian, köksträdgården, fruktträdgården, platanallén som ledde ut till landsvägen, och runt omkring, i det oändliga, vetefältens breda gula strimmor, storskogarna, snårskogarna, betesmarkerna, vägarnas svarta, raka streck som då och då blixtrade till av framrusande bilar, popplarnas slingrande linje längs en knappt synlig bäckravin, som vid horisonten försvann in bland disiga kullar.”**

* “Tingen”, s. 69; ** “Tingen”, s.84.

Bonuslänk: Le Monde’s 100 Books of the Century.

Dagens leverans!

Apropå.

Papaille Citron.

Plus Haiti. (Francesco Giusti.)

Är det en rar roman, en söt roman, en kär roman; är det en helt lugn roman. Det är en språkets roman, en kvällens roman bakom kaminens sprakt.

Ikväll läser jag Sarah Shun-lien Bynums “Ms. Hempel Chronicles”; romanen ter sig till en början tusen ljusår från “Madeleine Is Sleeping”; till en början letar jag måhända de  skuggade hörnen om fotografiet en vinternatts dröm, men mycket snart bankar än en gång den upplysta, den förfriskade, den hoppfullaste av lyckor ur mina grodfärgade händer: här är ju åter den riktiga litteraturen och språket bubblar, språket lever; är språket en magma djuphalsar alla solsystem under tiden ger det fingret allra högstfärdigast åt patraskets smaklösa bästsäljare.

Alternativt att Johansson, Inger spolierat för all framtid övriga översättare. Detta är mycket möjligt.*

Vore jag inte redan en beundrare av Cărtărescu, skulle jag antagligen inte läsa “Why We Love Women”; kunde jag läsa rumänska, skulle jag ha läst “kvinnans grupporträtt” på just rumänska, ety nuvarande översättning, även i det ljuset att är jag mkt mer den amerikanska engelskan, spikar om vartannat extra taggig, varav antagligen inte allt kan skyllas dess brittiska kulör.

*

Den fruktbara sumpmarkens marsch.

 

Den friskandes ungdomens natt genom Paris, genom déjà vu, genom förstäders pappväggade hyreskaserner

Finner Cărtărescus “Why We Love Women” ganska trevlig, ganska trevlig på ett bra sätt; definitivt är historierna mindre intrikata än en roman eller till och med en dagbok; dock även det ljus som sprids över en ungdom längs Bukarests spårvagnsräls och parker, är ett ljust man önskar smyga runt för att spana in i. Precis som i dagboken återkommer specifika noveller av Cortázar, vilket knäsvagscharmar var Cortázarälskare.

Tipslänk: övrigt ur UPPs rumänska serie.

Skyfflar man volymer på tvärens längd / eller / ströbilder från FB

Hur log jag lycksaligt när kom hon flygande naken natt runt den husknut en målning av Chagall.

När extrema situationer kräver extrema lösningar kan jag under min morgonpendling t.ex. låtsas att min röda katt sitter i passagerarsätet och har åsikter. Under resten av dagen sitter han på mitt skrivbord och rullar ögonen under tiden jag fnittrar och min kollega undrar varför. Vad som då slår mig är att jag, som vanligtvis inte läser om något jag redan läst, åtminstone bör försöka att så göra med “Mästaren och Margarita” – före Proust och före Tchoupitoulas var det faktiskt Bulgakov jag sökte, strävade och facklade.